Hanna fick veta från sin Bvc-sköterska att hennes dotter nu borde kunna somna själv. Esmes mamma skriver precis som vanligt exakt det jag tänker i mitt huvud men aldrig kan formulera om till ord.
Jag blir så arg när jag hör sånt här. Alla tycker så himla mycket om hur bebisar ska sova, äta, krypa, sitta, gå, jollra och gud vet vad. Oavsett om folk säger det eller inte, känner man av det där, särskilt som nybliven mamma. Även om jag känner mig relativt säker på hur jag bäst ska ta hand om E, är jag såklart osäker på väldigt många plan. Men inom vissa områden är jag övertygad om att jag gör rätt på, och ett av dem är att jag låter E styra hur och när hon gör nya saker, som att sova ensam till exempel. Ibland verkar det som att hon vill sova ensam, då får hon det, men oftast verkar hon sova lugnast hos mig och J. Vore det då inte hemskt korkat av mig att tvinga henne att sova i sin egen säng, när hon tydligt visar att hon inte är redo? Jag tror att hon kommer att visa oss när hon är redo att somna själv, men än så länge behöver hon hjälp att finna ro och slappna av.
Vissa bebisar verkar kunna somna av sig själv. Men sån är inte E. När hon blir trött gnuggar hon sig i ögonen och kliar sig i hela ansiktet, sedan börjar hon låta väldigt mycket, skrika och till slut gråta. Men hon skulle aldrig bara somna om jag lade henne i sängen, utan jag måste hjälpa henne till sömn. Stoppa i nappen och samtidigt hålla om henne, buffa i rumpan, vagga, bära henne i selen. Hon skulle aldrig kunna somna av sig själv, åtminstone inte just nu. Då undrar jag hur en kvinna på Bvc kan komma och påstå att hon borde kunna somna själv nu. Är det jag som gjort fel då? Är hon otrygg? Nej, säger jag. Alla bebisar utvecklas i olika takt, och jag tror inte att de ska kunna sova i egen säng en hel natt vid en viss tid, de gör det när de är redo för det.
Precis när E kom, kunde hon bara sova när hon sov på mitt eller Js bröst. Visst, hon sov kortare stunder i vagnen eller på soffan, men om nätterna sov hon på oss. Då var det många som tyckte en hel massa. Det var ju så otroligt synd om mig, som var tvungen att sova med henne på mig hela tiden. Var det inte tungt, kunde jag verkligen sova osv. Men faktum är, att om jag var tvungen att göra om de där första månaderna, hade jag fortfarande valt att ha henne sovandes på mitt bröst. Det var där hon var tryggast och sov bäst. Även jag sov bäst så just då, annars hade jag ju varit tvungen att vakna när hon vaknade för att hon sov dåligt. Nu kunde vi under bra nätter sova upp till sex timmar tillsammans, vilket kändes helt underbart då. Men när hon var ca två månader, slutade hon att sova på mitt bröst och sov bättre bredvid mig. Hon slutade med det alldeles på egen hand, och jag är helt övertygad om att hon kommer att säga ifrån när hon inte vill ligga mellan oss längre. En sak jag lärt mig sedan hon föddes, är att allt går i perioder, både det bra och det dåliga.
En kommentar på Hannas blogg handlade om femminutermetoden. Det är något jag aldrig ens skulle tänka tanken på att försöka mig på. Att bebisen skriker 25 minuter första kvällen, och sedan kortare och kortare tid för varje kväll för att sedan somna av sig själv, ser inte jag som något positivt. Snarare negativt, eftersom bebisen typ förlorat allt hopp om att få hjälp från sina föräldrar när den är ledsen. Jag skulle aldrig någonsin stå ut med att lyssna på hennes gråt i 25 minuter, hon gråter av en anledning, det är mitt ansvar som hennes mamma att ta hand om henne och tillgodose det behovet som finns när hon gråter. Jag kan inte förstå hur någon frivilligt vill använda sig av den här fruktansvärda metoden. Då sover jag hellre lite dåligt periodvis med vetskapen om att min dotter aldrig behöver gråta sig till sömns och tro att jag har övergett henne.
Ja, det kanske blev ett lite spretigt inlägg. Men ni borde vara vana vid det här laget. Nu ska vi på Harvens Dag här i lilla samhället, det ni!
Lina på nya äventyr 
Så himla välformulerat och fint!
Tack!
Jag har inte läst på speciellt mycket om den där femminutersmetoden. Kan inte skaka av mig tanken/frågan ”Undra hur barnet känner sig när ingen hjälper det?” eller ”Undrar hur det påverkar barnet långsiktigt, tänker på tillit, trygghet och kärlek?” så fort jag hör namnet på metoden. Hade aldrig klarat av att använda mig av den metoden.
Men jag läste om en metod (minns inte av vem eller vad den heter) där det går ut på att inte plocka upp barnet när det ligger i sin säng och ska sova, men gråter. Istället så ska man gå in till barnet, visa att man är där genom att tex sitta bredvid sängen, hålla handen, smeka pannan eller vad som nu lugnar barnet. Det som fångade min uppmärksamhet när jag läste om denna metod vara att det lät så logiskt: om barnet gråter (kanske känner sig övergiven eller rädd) och du plockar upp det så uppfattar barnet det som att föräldern kommer och räddar det från den läskiga sängen. Om man istället inte plockar upp barnet utan tröstar det när det ligger kvar i sängen så visar man barnet att sängen inte är farlig, att allt är okey och att man inte övergivit barnet. Funkade för oss och han lärde sig att somna i egen säng på två dagar. Dock var han mer än dubbelt så gammal son Hannas dotter när vi gjorde det. Innan dess så tyckte vi inte att vi kunde kräva så mycket av lilla barnet och vi följde hans rutiner.
Det är det jag också funderar över, hur det påverkar barnet i framtiden. Det vore intressant att veta om det fanns någon studie om femminutersmetoden faktiskt. Den metoden låter väldigt logisk, att visa barnet att något inte är farligt, det är ju det man gör under hela uppväxten känns det som. Femminutersmetoden känns mer som att man överger barnet och visar att det är ensamt och inte får någon hjälp och tröst av föräldrarna, som ju ska vara barnets trygghet. Jag tror att den metoden är den vi kommer att använda, om man nu ens kallar det metod. Jag har nog gjort det mycket redan nu, någonstans vill jag ju ändå att hon ska känna sig trygg i sin egen säng redan nu, även om det inte gör något att hon ligger hos oss. Håller helt med dig, tycker inte heller man kan kräva så mycket när barnet är så litet.
Precis! Femminutersmetoden känns som man överlämnar problemet till barnet som ensam får sköta det. ”Metoden” vi använde oss av kändes som en variant av femminuters, med skillnaden att vi gjorde det tillsammans. Utan gråt och rädsla. Vi peppade honom att klara av det själv samtidigt som vi gav honom ännu mer känsla av att han är trygg med oss och att vi alltid finns för honom.
Och som du säger; ”det är ju det man gör under hela uppväxten”. Detta var bara en liten del av alla hinder vi kommer stöta på och vi blev starkare, både bebisen och föräldrarna. För visst känns det ibland som att man aldrig kommer få sova själv i sin säng eller alltid gå efter barnets vilja.
Elly vill ha mycket närhet och hon får så mycket närhet hon vill ha, även när hon ska sova. Jag ammar henne till sömns, för det är det som funkar och alla inblandade är nöjda med det tycker inte jag det finns någon anledning att bråka. Jag tycker inte att man kan skämma bort bäbisar med närhet, det är min privata åsikt och jag respekterar att andra tycker annorlunda. Jag skulle inte klara av några sådaa där metoder där man lämnar sitt barn skrikande, jag skulle må för dåligt, Elly skulle känna av det och bli ännu mer otrygg.
Jag tror också på det, ge så mycket närhet som de verkar vilja ha. Ibland känns det som att E blir mätt på närhet, och då verkar hon vara nöjdare när hon sitter själv. En metod där barnet skriker och föräldern mår dåligt, kan väl knappast vara en bra metod tycker jag. Det är liksom emot allt på något sätt, bebisar är så hjälplösa och deras enda sätt att berätta att något är fel är att skrika. Att då succesivt ta bort deras enda kommunikationssätt, nej, känns ologiskt. Jag tror att E också skulle bli väldigt otrygg.