Åh, den där tiden

På Facebook har två klasskompisar som blev tillsammans i T1, precis fått en liten son, och hon delar med sig av en bild på miraklet. Så underbart vacker, en liten knubbis, alldeles ny i världen.

Minns de där första dagarna. Chockade, omtumlade, mörbultade, ömma i kroppen, trötta, men framförallt så sanslöst och galet lyckliga. Jag var först så chockad efter förlossningen att jag inte ens ville tänka på den. Kände mig helt traumatiserad av smärtan, ville aldrig aldrig aldrig vara med om det där hemska igen. Smärtan bakåt, paniken i kroppen, all väntan… Men nu, 7 månader efter, är jag så nöjd med min förlossning, den blev ju i själva verket precis som jag ville ha den. Den där smärtan kan man nog aldrig förbereda sig på, och kommer säkerligen inte kännas på samma sätt nästa gång.

De första dagarna ja. De var bara ett totalt lyckokaos med amningsmaratons, bajshets, gråt och oro och förvirrande barnmorskor. Äpplet åt hela tiden trots att det inte fanns någon mat där, och jag bara grät och grät och ville ge upp hela tiden. Nu är jag så tacksam mot mig själv att jag kämpade med amningen som jag gjorde, så värt det nu. Men i alla fall, så här 7 månader efter de där dagarna, kan jag nästan känna mig lite avundsjuk på mina klasskompisar som är mitt i de där dagarna nu. Fast det kommer de säkert inte att inse än, att de där dagarna är så galet fantastiska.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s