Hur det blev – min förlossning

Esmes mamma undrade hur förlossningen blev, efter att jag skrev om tankarna inför den i lucka 5. Jag pratar ofta och gärna om förlossningen, så varsågoda. Bjuder på lite lull-lull och nonsensinformation runtom själva förlossningen också…

På lördagen var vi på middag hos några vänner, jag var skitgravid och helt enorm men vi orkade ändå dit. Jag minns att jag åt tapenade och salta kex som om det vore den enda mat jag fick den kvällen, det var det förstås inte. Jag minns också att jag tänkte att det var så långt kvar till det där magiska datumet som var BF. Hela nio dagar. Det kändes som nio månader, minst. På söndag kväll fick jag ett par rejäla sammandragningar som höll på i tre timmar, och ganska regelbundna var dem även om de inte var täta. Märkligt, tänkte jag, och kunde inte sova på natten för att det kändes konstigt i kroppen. De gick i vilket fall över där på kvällen och på måndag förmiddag var det lugna gatan i magen. Efter lunch började sammandragningarna igen, och jag tänkte att de här förvärkarna är verkligen starka! Jag började måla spjälsängen och fick sitta på en stol för ibland gjorde det lite väl ont i magen för att kunna stå upp. Ringde J vid 16-tiden, och han fick mig att inse att det kanske var dags nu, även fast det var en vecka kvar till BF. Vi kom överens om att åka in när han kom hem, och tog en taxi upp till Akademiska. Där kopplade de på CTG och kollade, men inget hade hänt och vi fick åka hem.

Sedan satte värkarna igång på allvar, och kvällen var riktigt tuff. Vi började förstå att det nog faktiskt skulle hända nu, efter att barnmorskan på förlossningen varit lite svävande och sagt att det här nog kunde ta lite tid (vi fattade inte om ”lite tid” innebar fem timmar eller fem dygn). Hela natten satt jag och ”dök” i soffan med text-tvn på, alldeles ensam medan J sov efter att jag beordrat honom det. Jag satt där ensam i sju-åtta timmar tror jag, och på tisdag morgon tyckte jag att det lugnade ner sig igen och vi tog det lugnt och kollade på tv. Efter lunch blev det mycket jobbigare och jag kunde till slut inte dyka längre, smärtan tog över och jag kunde bara inte hantera den själv. Ringde förlossningen och de sa att det bara var att komma in när vi ville. Jag ville inte åka in i onödan för att sedan tvingas åka hem igen (jobbiga taxiresor med värkar…), så jag väntade in i det sista. Vid tre orkade jag inte längre, så vi åkte in.

Det visade sig att jag redan öppnat mig fem cm! Skitnöjd blev jag, och vi fick ett rum och jag blev introducerad till lustgasen. Kände mig väldigt snart lite full för första gången på tio månader, vilket jag glatt berättade för alla. Min barnmorska, som för övrigt var student och alldeles fantastisk, försökte få mig att överväga epiduralbedövning, men jag var bombsäker och sa att jag absolut inte ville ha den. Hon frågade flera gånger men jag sa nej hela tiden. Låg och kämpade tillsammans med J och lustgasen fram till klockan blev sju, då den enda manliga barnmorskan skulle komma in och sätta en akupunkturnål i huvudet på mig. Precis då måste jag precis ha öppnat mig helt för då förändrades smärtan så totalt och blev alldeles olidlig. Jag minns egentligen inte så mycket från och med att det hände, men jag vet att jag kände ett akut behov av att gå på toaletten. Barnmorskan berättade att det inte skulle släppa förrän barnet var ute, tack tack för den information men jag måste gå nu!! Barnmorskan hade rätt, kan jag meddela. Akupunkturnålen fungerade förresten inte, och J var tvungen att påminna personalen om att de kanske skulle ta bort den där nålen, när jag låg och krystade med huvudet rakt ner i madrassen.

Från 19-tiden är mitt minne alltså ganska dåligt och jag minns inte riktigt hur och när saker och ting hände. Enligt partogramet startade krystvärkarna vid 21, men för mig kändes det som att de satte igång mycket tidigare. Jag blev otroligt svag i hela kroppen när jag låg där, och orkade inte flytta på min egen kropp utan det fick andra göra åt mig. Alla lägen var jobbiga och gjorde ont, och det jobbigaste var utan tvekan att stå på knä och luta sig över den upphöjda sängen. Minns att det kändes som att hela kroppen skulle ramla ihop och ner på golvet i en stor smärthög. Lustgasen kastade jag tydligen iväg där någongång mellan 19 och 21 (även om jag hade ett tydligt minne av att någon sa åt mig att kasta den, men J säger att jag gjorde det själv…), och hade endast Js och en undersköterskas hand att klämma i under värkarna (klämde hårt hårt hårt hårt). Varma kuddar hade jag också, mycket bra var det. Vid 21 satte alltså krystvärkarna igång, och jag lyckades utnyttja dem nästan hela tiden förutom mot slutet då jag fick bli påhejad av J att orka med. Just när jag började skrika att nu orkar jag inte mer, berättade barnmorskan för mig att nu kunde de se hår! Jag fick känna på det lilla håret, och fick kraft från jag vet inte var någonstans, och strax efter det kom hon. Efter 40 minuter krystvärkar kom hon äntligen, och all smärta som sekunderna tidigare kändes alldeles oändliga och fruktansvärda, var som bortblåsta och plötsligt låg det en liten liten flicka på mitt bröst. Med tio fingrar, tio tår och jättemycket mörkt hår.

Dagarna och veckorna efter förlossningen vågade jag knappt tänka på den, men nu, tio månader senare, blir jag bara glad och lycklig när jag tänker på den. Nästan allt blev som jag ville. Förutom lite värkstimulerande dropp och lustgas, slapp jag medicinsk hjälp och kunde följa och lita på min egen kropp nästan hela tiden. Jag vet inte hur det blivit utan droppet, det gick väldigt snabbt på slutet, men det är inget jag tänker så mycket på nu. Det gick bra med dykmetoden fram tills jag hade öppnat mig ungefär fem cm, och sedan fick jag mycket hjälp av lustgasen men framförallt J som hjälpte mig att andas lugnt och som fanns där med en hand att trycka och som tvingade i mig nyponsoppa genom sugrör. Jag är glad att jag inte andades som de sa på profylaxkursen; snabbare och snabbare ju mer smärtan ökade. Det passar inte mig alls, utan det är att andas lugnt som känns mest logiskt. Dykmetoden går ju även ut på att följa kroppen, lita på att kroppen klarar av att föda barnet och att tänka att smärtan leder till något bra. Förlossningssmärta går verkligen inte att jämföra med någon annan smärta, och just därför tycker jag inte att man kan hantera den som vanlig smärta.

 

Det finns så otroligt mycket att skriva om det här och jag är fortfarande nästan lite hög på min egen förlossning och allt runtomkring. Jag önskar att alla kunde få en lika bra upplevelse av sin förlossning som jag fick, och att all personal kunde vara lika underbar som den som jag hade. Tyvärr vet jag att det inte är så här, och ju fler skräckhistorier jag hör, desto mer peppad blir jag på att vilja bli barnmorska och göra skillnad. Uppdrag granskning tog för några veckor sedan upp skador i samband med förlossning, och jag blir så upprörd att jag inte ens kan titta. Kunskapen finns, det är jag övertygad om, men man gör det inte (pga pengar, personalbrist, nonchalans..?), och så är det den födande kvinnan som får betala för det.

Annonser

6 reaktioner på ”Hur det blev – min förlossning

  1. Tack för att du berättade! Det känns så himla stort och overkligt det man står inför. Kommer Klemens en vecka för tidigt blir det julafton….

      • Ja, är så nöjd med min förlossning nu efteråt! Det är helt knäppt jag orkade krysta men inte att flytta på mig egen kropp, urstark och samtidigt så svag.

    • Ganska häftig julklapp det blir 🙂 Det ÄR stort och totalt overkligt, man kan inte ens föreställa sig hur det känns. Det är knappt så man det ens efteråt. Det är verkligen en fantastisk upplevelse du har framför dig!

  2. Åh, jag kommer ihåg att jag bara kände det på mig på måndagskvällen, att nu var det nåt som var på gång, för jag hade inte hört nåt av dej och sen på tisdagen svarade ni inte i telefon! Jag bara gick och väntade och sen på tisdagnatt fick jag världens finaste telefonsamtal 🙂 Du lät så lugn och lycklig och jag började gråta där jag satt på köksgolvet och fick den underbara nyheten, samtidigt som jag kunde höra en litenliten bebis gny ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s