När jag bara vill ge upp, sömnen del 1044

Äpplet har inte sovit ”bra” på minst två-tre veckor nu. I snitt fem timmar upphackad sömn per natt har det blivit, och de senaste dagarna har det varit värre. Hon vaknar och vill amma minst en gång i timmen, och har alltid jättesvårt att lugna ner sig och somna på kvällarna. Som tur är sover hon bättre på morgnarna, annars hade vi nog inte fixat det här. När hon ville amma för typ åttonde gången sedan 12 vid 3 inatt, kände jag att nu ger jag upp! Nu slutar jag amma! Jag orkar inte mer. Jag har ont i höftbenen för att jag ligger så mycket på sidan och på sidan kan jag aldrig sova. Jag orkar ingenting och mina ögon är ständigt röda. Men, tänk om hon fortsätter att vakna trots att jag slutar amma? Och så har vi liksom inte ens amningen att ta till när inget annat fungerar. För självklart provar jag buffa och smeka och nappen innan amningen, men nu för tiden fungerar det nästan aldrig utan det slutar alltid med att vi ammar. Och så fort som hon verkar ha somnat ifrån amningen och jag försiktigt försöker flytta henne 1 mm från mitt bröst, vaknar hon till och ska fortsätta snutta. Ersätter jag bröstet med nappen då, blir hon alldeles hysteriskt upprörd och börjar gråta. Bara för att jag bestämmer mig för att sluta amma, innebär ju inte det att hennes behov slutar samtidigt. Jag tror förstås inte att det handlar om att hon är hungrig, utan har ett stort närhetsbehov just nu. Men då tycker jag att det borde fungera med napp och ligga nära. För ligga nära vill jag också, jag sover allra bäst med hennes svettiga lilla huvud i armhålan, men just nu

Jag förstår att det här är en period som kommer gå över, men just nu är det så fruktansvärt jobbigt. Hon har förmodligen fler tänder på gång i munnen för hon ska gnaga på allt och gärna långt in i munnen. Hon är subfebril väldigt ofta, aldrig feber men strax under. Hon har varit förkyld i flera veckor, näsan rinner eller är tät om vartannat hela dagarna. Och det händer ju så mycket med henne just nu, hon lär sig nya saker varje dag, gåtränar och kryper rekordsnabbt överallt, umgås med alla här i Västerås och spexar och dansar och busar. Jag vet allt det här och att det förmodligen beror på alla de här sakerna tillsammans, men jag känner mig trots allt helt förstörd i hela kroppen, ryggen gör ont och huvudet hänger inte alls med. Jag kan inte heller sova på dagen för att på något sätt ”ta igen”, jag verkar tillfälligt ha förlorat förmågan till att powernappa trots flera försök. Ofta lyckas jag somna lagon tills Äpplet vaknar, och det är om möjligt ännu värre än att inte sova alls.

Hur gör man för att orka? Jag är så glad att jag fortfarande får vara hemma, och inte behöver jobba som sjuksköterska med ansvar för sex cancerpatienter som alla ska ha cyto samtidigt ungefär. Jag behöver bara hålla koll på Äpplet, och det är ju nu, när jag fått lite rutin på mammandet, ganska enkelt. Men ändå, när hon vägrar sova för tionde natten i rad trots att hon är dödstrött efter allt bus och jag och J tittar på varandra med grusiga, rödsprängda ögon, då känns det så jäkla tufft att jag bara vill gråta.

Annonser

4 reaktioner på ”När jag bara vill ge upp, sömnen del 1044

  1. Har du provat att amma på rygg? Det gör jag ofta. T brukar ligga med överkroppen på min kropp och underkroppen i sängen. Så han ligger liksom tvärs över mig, om du fattar. På så vis kan han snutta hur mycket han vill utan att jag behöver få liggsår på höfterna. Vi hade precis sådana nätter som du beskriver (i några veckor) och det var fan psykisk tortyr men nu börjar det bli bättre igen. Phew. Hoppas att det vänder för er snart också.

    • Tack för tipset! Jag testade faktiskt idag på dagen, fick inte riktigt till det men ska absolut prova igen. Hon sover dessutom lika bra på mage som på rygg så kanske kan det fungera lika bra. Ja, det är verkligen psykisk tortyr… Skönt att det börjat ordna sig för er!

  2. Känner så väl igen mig, fy fan rent ut i helvete vad ont man kan få i kroppen av det ständiga ammandet!

    Tycker tipset här ovan låter smart, själv har jag tyvärr inget jätteklokt att komma med. Annat än att kanske testa att låta Äpplets pappa försöka lugna henne en del av natten? Så att du kan sova åtminstone några timmar? Det har funkat för oss när det krisat ihop sig totalt, inte varje gång (alltså ibland blir ju barnet bara rabiat om man lämnar rummet) men minst lika många gånger har hon faktiskt lugnat sig och fogat sig när hon insett att det är pappa hon ska sova med, i stället för mig och mina bröst. För oss har det nog funkat lättare mot slutet av natten, än början. Kanske för att hon också varit helt aptrött vid det laget, efter en halv natts snurrande.

    Stor kram och hoppas att det lättar snart – det BRUKAR ju alltid släppa till sist, men nog kan man känna sig helt totalt förtvivlad innan det väl händer.

    • Tack! Vi ska faktiskt försöka med det att J får ta en del eller ibland hela nätter, så att jag kan slappna av. Jag har börjat spänna mig så på nätterna, så även om hon sover så ligger jag vaken och liksom bara väntar på att hon ska vakna. Hoppas verkligen att det fungerar. Vi har också upplevt att det blir bättre framåt morgonen, det är värst med själva nattningen och de tre-fyra första timmarna. Tack igen, jag blir så glad och stärkt av att det finns fler som har det på samma sätt och kan komma med smarta tips eller bara bra stöd. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s