Amningsbekymmer

Jag har ammat i över ett år nu. Mina känslor kring amningen har verkligen varit delade. I början tyckte jag att det var jättejobbigt och längtade tills hon skulle sluta, men när allt började flyta på och hon slutade smacka och svälja luft, kändes det jättebra, och sedan dess har fungerat relativt problemfritt och vi båda har trivts med det. Hon har aldrig varit stor i maten när det gäller vanlig mat, kanske beror det på amningen, och jag inser ju att slutar vi amma kanske hon börjar äta bättre. Men amningen är ändå bra att ha, som när hon är ledsen, har feber, tänder på gång, på natten när hon vaknar och inte går att söva om på annat sätt, eller bara för att tanka närhet och mysa. Och för allt bra som finns i mjölken, hon har verkligen fått den bästa starten rent näringsmässigt, så mycket som hon ammat det här året.

Om jag fick göra om mitt och Äpplets första amningsår, finns det en del jag skulle gjort annorlunda. Jag hade definitivt väntat med smakportioner tills hon var sex månader, och då börjat med plockmat direkt, skippat puréer helt och fortsatt amma fritt. I själva verket tror jag att det var vår omgivning som fick mig att tro att man var ”tvungen” att börja med smakportioner redan vid fyra månader, att det var det enda alternativet. Jag önskar att jag läst på lite mer och litat mer på magkänslan. Jag tror att plockmat och fri amning är en mer naturlig introduktion till mat, och kanske hade Äpplet ätit bättre om vi gjort så från början. Det hade åtminstone känts bättre för mig. Men jag visste inte allt det jag vet nu, och så blev det som det blev. Redan när hon var runt tre månader började folk fråga påpeka att hon ammade väldigt mycket och om vi inte skulle börja med vanlig mat snart. Tre månader liksom, nu blir jag nästan arg på mig själv att jag på något vis ”föll för grupptrycket” och började med mat så tidigt.

Nu är Äpplet ett år, och jag pendlar mellan att känna att nu vill jag sluta amma, och att nej, jag vill fortsätta, det är skönt att ha och hon kommer att äta vanlig mat tids nog. Jag tycker att amningen är så fin och så bra och så speciell för mig och Äpplet. Men samtidigt känner jag verkligen att det börjar tära på mig, jag känner ofta att jag vaknar alldeles stel i kroppen för att hon har snuttat under tiden vi båda sovit, och att jag då legat i samma ställning i flera timmar. Och om ett amningsavslut kan få henne att börja äta mer vanlig mat, så är det självklart jättebra, för både jag och J är ju helt galna i bra och god mat och vill så gärna att Äpplet ska dela det med oss (vilket hon såklart kommer att göra tids nog). Men när jag tänker på att sluta, blir jag nästan lite nostalgisk och vill inte bli av med det där fina och speciella.

Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket om vad andra tyckte, för visst känner jag att andra tycker att nu är väl ändå Äpplet så stor att det är dags att sluta amma? Jag känner folks blickar och jag förstår de små, halvdiskreta pikarna i kommentarerna. Osäkerhet är vad som präglat hela mitt första år som mamma, vad gäller precis allt, men framförallt amningen. Nu vet vad jag känner, jag vet att amning är det bästa för Äpplet, och många saker hade jag som sagt gjort annorlunda, men ändå kan jag inte låta bli att bry mig om vad andra tycker. Kanske är det främst andras åsikter som gör att jag ens funderar på att sluta? Jag vet inte… Många tjatar om den där himla egentiden, men nu är nu, och amningstiden är så kort, jag kan göra allt det där som jag missar sedan. Jag önskar att jag hade kunnat tänka sådär tidigare, att jag kommer att få vara ensam tids nog, men njut av amningen och tiden med Äpplet nu när den är, den kommer inte tillbaks. Jag kan nästan sakna de där första dagarna som bestod av maratonamning i soffan framför teven. Men då avskydde jag det och vill bara att hon skulle bli stor. Jag hoppas att jag kan vara mer ”mindful” med nästa barn, om vi får fler. Därför känns det viktigt att skriva ner mina känslor om det nu, för jag har ju redan glömt mycket av hur det var i början, och det är bara ett år sedan. Hur jag kommer göra i fortsättningen vet jag fortfarande inte, det återstår att se.

När jag ändå skriver om amning vill jag tipsa om Vilda barns inlägg om amning, det är så fint och klokt.

Annonser

12 reaktioner på ”Amningsbekymmer

  1. Hej! Jag tror verkligen inte att det är amningen som gör att hon inte vill äta ”riktig” mat, det är väl kanske så att intresset för mat inte riktigt fått komma ifrån henne? Har ni provat att låta henne äta med händerna och själv bestämma hur mycket/vad hon vill ha? Nu vet jag inte hur en ettåring äter, vill jag bara tillägga, har en 9-månaders själv. Några kompisar till oss hade samma ”problem” (beror ju på vem man frågar, BVC eller föräldrarna!) med en son som knappt åt mat men gärna ammade friskt – hon slutade amma men inte blev sonen mer intresserad av mat för det. Då är det jobbigt, när man inte har näringen i mjölken att erbjuda heller… så gå på magkänslan och gör det du/ni tror är bäst för er! Matintresset kanske kommer med tiden. Lycka till!

    • Nej, jag tror också det. Eller i början tror jag att det fanns ett intresse, för hon visade många tecken på att hon var nyfiken på det vi åt. Men då gav vi henne puré, som alla andra gjorde! Och någon månad efter puréstarten började hon vägra, och det var då jag fick tips om BLW. Önskar att jag vetat om BLW och gett henne plockmat från start, för det är det vi ger henne nu, i kombination med lite matning när hon vill det.

      Det lutar väl åt att jag fortsätter att amma trots omgivningens inte så positiva åsikter, för det som du beskriver om om dina kompisar vill jag verkligen inte vara med om. Så länge hon växer fint (hon har alltid legat över kurvan) och mår bra och är glad är det ju ingen fara, även om andras kommentarer förstås är påfrestande. Tack!

  2. Vill du vet en sjuk sak…. när jag har legat på BB med båda mina barn har jag fått pikar om att jag ammar hela tiden. Där av alla stället liksom!! Men aldrig att jag skulle låta något av mina barn skrika, då jag så lätt kunde lugna med bröstet. Från resten av världen har jag bara fått positiva kommentarer om hur jag orkar och att jag har tur som har så bra med mjölk osv. Men det är säkert lättare när man bor uppe i skogen. Färre människor och färre intryck.

    Jag tror som du själv skriver att det kommer att bli lättare med nästa barn, för då bryr man sig inte så mycket eftersom man vet vad som funkar.Och man vet dessutom hur man ammar. Sen kommer du att inse nya saker om ett år till och önskat att du hade vetat det innan osv. Man blir ju aldrig fullärd och du har ju ändå gjort det jedrigt bra med tanke på att du fortfarande ammar.

    • Det är ju helt galet! På BB?! De ska ju uppmuntra alla beslut man tar, oavsett amning eller ersättning, de ska ju vara neutrala och göra det som är bäst för individen. Under min förlossning och på BB var de faktiskt väldigt amningsvänliga, E låg vid bröstet bara minuten efter att hon kommit, och en jättebra barnmorska hjälpte till att lägga henne rätt så att hon kunde börja amma direkt. Men hon fick ju förstås absolut inte somna vid bröstet! Fast det gjorde hon ju ändå, och har fortsatt med 🙂 Men vad skönt att du haft en positiv och stöttande omgivning! Det är värt så mycket.

      Jag längtar nästan efter nästa barn, för jag känner på mig att jag kommer vara mycket tryggare i min mammaroll. Tack för dina fina ord!

  3. Jag tycker man hör så mycket olika så hur man än gör känns det som att alltid någon tycker att man gör fel. Magkänslan är väl det bästa, det som känns bäst för en själv måste ju någonstans styra. Jag tyckte det var skitjobbigt att amma men jag kände ju att det var det rätta att göra. Jag lyckades aldrig helt med att få någon rofylld känsla kring det där och det kändes godkänt att sluta vid 7 1/2 månad. Men att göra det som känns bäst för en själv när man läser om, hör och får alla andras tyckande är inte alltid helt lätt. Tror precis som du att man vet bättre vad man vill när nästa barn kommer.

    • Så skönt att det gick bra för er med ett amningsavslut! Det ger mig hopp om att det kommer att gå bra när det väl är dags för oss. Jag tror verkligen att man känner sitt barn bäst, och det känns som att det inte kan gå fel om man går på sin magkänsla.

  4. Åh Lina, nästan allt i inlägget kan jag skriva under på. Precis samma här! Från krånglet i början genom stela nätter och till dagens situation. Älskar att ha amningen vid sjukdom och tänder, tänker ibland att jag borde sluta amma för då kanske hon börjar äta bättre etc.

    Men nä, jag tänker fortsätta. Ett tag till.

    Kram fina du!

    • Jag känner samma sak, kommer nog också fortsätta ett tag till. Jag är nog lite för ”lat” för att sluta med något som fungerar så bra, och som är bra vid så många olika tillfällen. Tack! Kram själv!

  5. Jag känner igen mig i en del av det du skriver, jag fick t ex redan på BB höra att vi ammade mycket. Herregud, hon var ju nyfödd då! Sedan har jag fått höra det lite då och då, jag började tro att det var något som inte stämde. Tog upp det på BVC och fick rådet att testa napp och ersättning, för att hon skulle hålla sig mätt längre. Napp började vi med (av fler anledningar), men jag kände instinktivt att ersättning inte skulle vara bra för oss.

    Jag ångrar också att vi inte väntade till 6 mån och började med plockmat då. Jag/vi påverkades nog av folk runt omkring oss. Men men, om vi nu får ett barn till kommer jag att lita så mycket mer på magkänslan.

    Jag har inte fått så många kommentarer om att jag ammar fortfarande och att jag tänker fortsätta ett tag till, men jag antar att det kommer att komma. Dock tycker folk ofta det är konstigt att Elly inte äter så mycket vanlig mat, för det gör hon ju inte. Men hon är trots allt fortfarande en bäbis och varför ha så bråttom med maten? Hon petar i sig det hon vill ha, ammar en del och går upp fint i vikt.

    kram

    • Åh, men det är ju helt sjukt att få höra det på BB! Och att ni dessutom är två här som kommenterat som fått höra att ni ammat mycket på BB, nej det är ju fruktansvärt, inte konstigt att man får höra kommentarer från andra när redan personalen på BB är negativt inställd. På Akademiska i Uppsala, där E föddes, var de dock väldigt positiva och peppande när jag väl sagt ifrån att jag absolut ville få amningen att fungera. Och trots att jag grät i telefon med barnmorskan på BB efter att vi kommit hem, lyckades hon övertyga mig om att kämpa vidare för att det skulle vara värt så mycket senare. Så det är verkligen olika från BB till BB tydligen.

      Vi har också napp, men hon tog den inte förrän hon var 5-6 månader. Där var det också omgivningens tjat som fick mig att testa nappen, såg ingen anledning att tvinga på nappen när hon inte ville ha den från början. Men så tog hon den en dag, och sedan har vi fortsatt, men bara när hon ska sova, sitta i vagnen eller i bilen. Ersättning och välling kör vi ibland, jag tycker det känns bra att veta att J också kan ge henne mat, om det skulle behövas.

      Ja, det tycker folk också att det är, och säger hela tiden att ”ojojoj vad hon äter lite, hon måste vara jättehungrig”, och jag orkar bara inte förklara att vi ändå ammar. För då är det garanterat någon som säger att det är klart att hon inte äter mat eftersom du fortfarande ammar, och typ tycker att jag står ivägen för Es matglädje. Jag känner precis som du, och precis som Elly går E upp fint i vikt och längd, så jag oroar mig inte för det. Tack! Kram!

  6. Åh, jag är verkligen kluven när det gäller det här med amningen och annan mat. Har fått det att fungera bra nu men jag längtar efter en tid när hon kan få vanlig mat och att min man även kan mata (eftersom hon inte vill ta flaska längre). Vi planerar för att jag ska börja jobba till hösten och K kommer vara ca 7 månader och då ”måste” ju hon ta vanlig mat också. Så jag är lite rädd för att om jag helammar tills hon är 6 månader så kommer hon inte vara redo för delamning när jag börjar jobba? (typ amning på morgonen och kvällen och mat därimellan) Man kan väl inte veta hur lång tid det tar att få ungen att vänja sig vid mat.

    • Jag minns verkligen när jag också tänkte som du, och jag klandrar varken mig själv eller dig eller någon annan, för det var verkligen verkligen riktigt jobbigt i början. Att gå från att vara helt ensam till att alltid alltid ha en bebis hängande vid bröstet, aldrig få sova ifred, aldrig få äta ifred, kissa ifred osv. Det är skitjobbigt!

      Hanna, som kommenterat på det här inlägget innan dig, började jobba när hennes Juni var sex månader. Och de hade inte heller fått det att fungera med flaska eller mat, men det löste sig fint ändå och de fortsatte amma när Hanna var hemma och på natten. Hon kan säkert ge tips om du frågar! Men alla bebisar är ju förstås olika. Jag tror att det kommer ordna sig för er också även om du helammar fram till den dagen du börjar jobba, jag menar, K kommer ju att äta när hon är hungrig! Man måste nog lite på att om hon följer sin kurva på Bvc, är glad och mår bra, så fungerar det för henne. Och om det inte gör det så löser man det då. Men jag förstår verkligen din oro, jag hade med all säkerhet känt samma sak!! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s