Jag blir så arg!

Den senaste tiden har jag läst på flera olika ställen på internet om människor som blivit illa behandlade och dåligt bemötta i vården. Och bara häromdagen blev jag ju det själv, fast som anställd. Jag kan inte heller säga att jag för det mesta blir bra bemött inom vården, för det mesta tycker jag att jag möts av stressade människor som har huvudet någon helt annanstans, och som inte lyssnar på mig. Uppenbarligen är det alltså inte bara jag som har negativa upplevelser från kontakten med vården.

Jag blir så otroligt upprörd när jag hör alla de här berättelserna. Så arg på alla som hamnat på så totalt fel arbetsplats, som borde sitta på kontor istället för att ta hand om andra människor som har varit, är med om eller kommer att vara med om svåra saker. Långt ifrån alla passar att arbeta inom vården, stundtals är det skitjobbigt och man får lyssna på många tragiska historier. Det är svårt att inte ”ta med sig jobbet hem”, även fast man vet att man inte borde. Men jag tror inte att det är de människorna som tar med sig jobbet hem som gör att en avdelning på ett sjukhus ibland är en högst opassande plats för en sjuk person att befinna sig på. Jag tror att det är de människorna som bara låter allt rinna av dem, som när de lyssnat på en människas historia, bara kan gå ut ur rummet och sedan bara inte känna något alls. Fortsätta babbla på med kollegan om vad som hände igår kväll och bara köra på med nästa patient. Jag tror också att de som upplevs som inte så hemskt trevliga, också är de som är så totalt självsäkra på att de kan allt allt allt. De som inte inser när de borde lämna över till någon annan inom ett annat område, de som inte är ödmjuka.

Ödmjukhet tror jag är en av de viktigaste egenskaperna för vårdpersonal (kanske för alla människor?). Jag tror att man blir farlig för sina patienter när man inte inser att man inte kan kunna allt. Att det inte är något dåligt att inte kunna allt heller, utan det är så det ska vara. När man tror att de andra yrkesgrupperna inte utför ett lika viktigt arbete som man själv, när man inte kan se hur allt hänger ihop och att alla är beroende av alla. Jag undrar just hur många patienter som far illa för att det är någon idiot som tror att hen kan allt… Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många jag sett redan nu, efter bara tre ynka år inom vården, och på hur många jag sett som ser allt det här och som är den där likgiltiga eller den där som tror hen kan allt. Det finns folk som inte ens tycker att det är konstigt längre, som tycker att det är helt normalt, det där knäppa som just hände. När man inte hinner något viktigt, när någon vägrar lämna ifrån sig en patient som skulle ha det bättre någonannanstans, när man ger en medicin för att det blir dyrare att låta ”naturen ha sin gång” trots att patienten kanske skadar sig om man ger den, när kvällspasset precis precis går ihop… Ja, jag kan hålla på i evigheter.

Jag längtar tills jag är färdig, då hoppas jag att jag har samlat ihop tillräckligt mycket mode för att våga säga till när jag tycker att något är fel. Och att jag får jobba med människor som inte jobbar med skygglappar och som också vågar säga till. Jösses, vad arg jag är på detta.

Annonser

2 reaktioner på ”Jag blir så arg!

  1. Hej, jag är sjuksköterska och tycker det du skriver stämmer så väl. Minns ångest under utbildningen när en handledare jag hade sa att jag var för vek när jag stannande hos en tjej som hade ont i väntan på anhörig (vi hade ingen annan patient som behövde oss!) tycker det är skrämmande!
    Nu jobbar jag inom palliativ vård sen flera år och de allra flesta som jag jobbat med bryr sig p riktigt, det är så skönt. Nu är jag föräldraledig men i vanliga fall är jag där vid många dödsfall och jag gråter en skvätt varje gång efter jobbet, och ibörjan skämdes jag för det men numera tycker jag att det är en styrka! I alla fall tror jag att du kan hitta en bra arbetsplats och bra kollegor, det som är fördelen med Sthlm är ju att det trots allt finns många ställen att jobba på som ssk! Fortsätt som du gör!!

    • Hej Anna! Gud så fruktansvärt! Det är hemskt att det finns människor som tänker sådär, så omänskligt och kallt och hårt.

      Min bästa arbetsplats är just en palliativ avdelning, där var de flesta bra precis som du beskriver. Jag tycker också att det är en styrka, det är så många som är rädda för att ”ta med sig jobbet hem”, men jag tror att man kan göra det på olika sätt, och gör man det rätt så kan det nog bli något som hjälper en att utvecklas och hantera sin egen och andras ångest. Jag hoppas och tror att jag kommer att hitta rätt, jag har inte gett upp hoppet! Tack för att du skrev och delade med dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s