Igång

Äntligen är jag hemma igen! Möttes av en jätteglad unge som sprang in i min famn och skrattade högt! Underbart! Måste erkänna att jag faktiskt blev lite chockad över att jag saknade henne så otroligt mycket igår. Men jag tror att det kanske främst berodde på att det var så mycket som hände igår, för det känns bättre idag tror jag.

Idag tog det mig 1 timme och 50 min att ta mig hem från Uppsala. Då fick jag vänta lite på tåget i Uppsala som var försenat, men hade bra flyt med tunnelbana och buss i Stockholm. Så det är väl bara att säga hej pendling, och bita i det sura äpplet, eller nåt. Ska testa att ta bilen någon dag och se hur det fungerar, för att det här med buss+t-bana+tåg+buss är ganska tröttsamt, och dessutom helt otroligt svindyrt! Att det ska vara billigare att ta bilen trots skyhögt bensinpris är ju verkligen pinsamt…

Skolan gick ok, jag tycker att det är jättejobbigt att börja i en helt ny klass som gått tillsammans i fyra terminer, men är ändå stolt över mig själv att jag vågar ta kontakt. Det kanske låter löjligt, men det är bra jobbat för att vara jag, att ens våga prata med någon. Det här med att lära mig nya saker och klara en tenta om ett par månader, känns ungefär som att bestiga Mount Everest just nu. Det kommer nog lossna snart, men jag kommer att få kämpa en hel del tror jag.

Så, där har ni dagens status.

Annonser

3 reaktioner på ”Igång

  1. Jag kommer inte på något bättre att skriva än HEJA HEJA DIG! Allt nytt på orutin är jobbigt ju. Och jag som faktiskt har träffat dig upplever inte dig som en person som är svår att få kontakt med. Kram!

  2. Hej,

    jag är ny på din blog, men har varit lite i samma situation som dig tror jag.

    Ärligt talat så orkade jag inte vara borta från mitt barn, så jag sköt på studierna, vem säger liksom att man inte kan börja studera igen om 5år?
    I min värld var det aldrig värt att ge upp alla dessa underbara stunder med mitt barn, att få sitt barn växa upp var inget jag kunde vara utan. Dessutom tycker jag det är mannens uppgift att försörja sin familj.

    • Hej Lisa, självklart kan man göra det, det är ju verkligen upp till var och en att göra som man vill och som känns bäst för ens eget liv. Personligen har jag redan pluggat i ett par år, och känner att jag behöver bli klar, för min egen skull, och vill därför inte skjuta upp studierna mer. Jag tycker att jag får vara med och se henne växa upp ändå, studier ger mer flexibilitet än ett jobb t.ex. Jag tycker inte som du om familjeförsörjningen, jag anser mig ha ett lika stort ansvar ekonomiskt som min man har. Vi delar på allt, både det positiva och det negativa. //Lina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s