Måndagsångest

Min återgång till studierna känns otroligt jobbig. Jag funderar jättemycket över livet, vad som är viktigt just nu och vad som kommer vara viktigt sedan. Innan jag fick E var jag säker på att jag ville ha ett stimulerande arbete där jag kunde utvecklas och få utmaningar, kanske forska till och med, i framtiden åtminstone. Just nu känns det som att det viktigaste med mitt framtida arbete är att det tillåter mig att få vara så mycket som möjligt med min familj. Karriär är inte alls viktigt, jag är inte främmande för en deltidstjänst och jag vill inte jobba skift. Sjuksköterskeyrket känns som ett riktigt dåligt val; skiftarbete, superstressigt, extremt stort ansvar i förhållande till lönen och kanske inte riktigt deltidsvänligt.

Det känns som tabu att erkänna att jag inte riktigt vill göra karriär. Det är liksom emot allt jag egentligen tycker om jämställdhet, genustänk och allt. Men jag vill inte lämna E på förskolan i över åtta timmar, för att sedan hämta en supertrött unge som jag bara ska ge mat och sedan lägga, för att några timmar senare lägga en övertrött mig själv och nästa dag göra samma sak. Känslan av att aldrig räcka till, att alltid känna att jag borde/vill göra något annat. Jag känner redan så, så fort jag pluggar känner jag ett behov av att umgås med E, när jag umgås med E får jag dåligt samvete för att jag inte pluggar. På ett personligt plan vill jag skita i jämställdheten och bli hemmafru, men så får man inte tycka.

Tusen stresstankar snurrar i huvudet, jag tror att det är det här med pendlingen som gör att allt känns mycket jobbigare än vad det borde göra att gå tillbaks och börja plugga igen. Jag kanske är svag, men jag klarar inte pendlingen. Tiden rinner bort när jag sitter i bilen eller på tåget, vad kunde jag gjort istället? Det är inte så enkelt som att bara sluta tänka på det, jag kan inte göra det, jag fungerar inte så.

Jag ska inte bli hemmafru, oroa er inte, jag vill väl inte det egentligen heller, men det är bara hela den här grejen med heltidsjobb och barn och hem och aktiviteter och skit som jag bara av att tänka på får ett bryt och går in i väggen. Och då har jag inte ens börjat. Jag ser på alla andras galna liv, och vill bara inte. Jag vill inte att dygnet ska ha fler timmar, jag vill att dygnet ska ha färre krav…

Det är såhär jag känner idag, jag vet inte om det är pga måndag, men jag tror inte det. Jag tror att det är så jag egentligen känner jämt, men inte vågar erkänna för varken mig själv eller för andra. Kanske för att jag inte har någon lösning på något av det, skolan kommer rulla på och jag kommer fixa det, bli sjuksköterska och rätta in mig i ledet. Kanske kommer jag trivas, jag hoppas verkligen det, jag vill trivas och jag hoppas att jag trots mina tvivel har hittat rätt. Annars har jag verkligen ingen aning vad jag ska ta mig för.

Ok, nu är jag färdig.

Annonser

13 reaktioner på ”Måndagsångest

  1. Jag är såå imponerad över alla som kombinerar heltidsjobb/studier med ett familjeliv! Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag ska få ihop det, när jag nätt å jämnt får ihop det med bara mig själv att tänka på!

    • Ja, det är jag också, och därför känns det så jobbigt att jag redan känner mig stressad. Det går ju på något sätt, men jag tycker det känns så fel att behöva vända och vrida på varje minut för att få ihop dagen, varje dag!

  2. Nu har inte vår dotter börjar förskolan än men jag förstår dina tankebanor. Jag är inte alls sugen på ”karriär” om den definieras långa arbetsdagar för att förtjäna sin höga lön. (tror aldrig att jag varit sugen på det faktiskt). Det viktigaste med jobbet är att det går att få ihop med det vanliga livet, att det är flexibelt (frihet under ansvar!) och att man tjänar tillräckligt för att klara sig (+ gärna lite extra över såklart). Jag har skrivit det förut tror jag, har haft sådan himla tur med mitt jobb och inser att det inte är alla förunnat. Och visst, du blir sjuksköterska men behöver man verkligen jobba på sjukhus (i skift) för det? Tänker att det finns läkemedelsbolag, företagshälsovård mm. Nu är jag inte så insatt i ämnet men du förstår säkert vad jag menar.

    Massor med kramar!

    • Jag tycker att ditt jobb verkar vara rena drömmen faktiskt! Det är ju precis så det är, jobbet måste fungera med livet, livet ska inte fungera med jobbet liksom. Jag vet att jag säkert har det mycket bättre än många andra, ensamstående t.ex. och de som har fler barn, men känner ju såhär ändå. Och vad gäller jobbet ska jag verkligen försöka kämpa för att få ett bra jobb som är någorlunda flexibelt, grejen är att sånadär jobb med bättre tider oftast går till de med erfarenhet som ”kämpat för det”. Men det hindrar ju inte mig från att söka såklart. Det kommer ordna sig, är bara i en liten svacka just nu. Tack! Många kramar!

  3. Åh, man får vilja vara hemma! Man får vilja fokusera på sin familj! Alla måste inte alls vara karriärister! Och man får verkligen, verkligen hata pendling!

    Jag hoppas så att du hittar en lösning som fungerar. Och skäms inte för att det känns jobbigt innan du har gjort det. Situationen verkar urjobbig, utifrån betraktad. Stor kram.

    • Jag vet! Men du vet vad jag menar va? I vissa sociala sammanhang är det inte alltid lika ”accepterat”, och jag liksom drar mig för att erkänna det för andra.

      Jag hoppas också det! Tack, kram!

      • Jag vet. Har tänkt på det en del på sistone, att konsensusivern i vårt samhälle är hämmande, många åsiktspoliser finns det. Jag är inte så säker på att det är sunt.

  4. Jag trodde det var allas hemliga dröm att egentligen få vara hemmafru? Vem vill inte spendera dagarna med att hänga tofsar överallt?!

  5. Känner likadant. Tänker ofta att nu när ajg har min lilla familj vill jag ju vara med den, hela tiden. Det känns hemskt att behöva lämna bort Elly till främmnade människor hela dagarna och att vara på ett jobb. när det nu kommer alltså. Jobbet har alltid varit väldigt viktigt för mig, men nu bryr jag mig inte så mycket var jag hamnar, det är nästan viktigast att det är bra arbetstider och att det ligger nära hemmet. Karriär är jag inte alls intresserad av, har just nu inga såna ambitioner. Ärligt talat vill jag vara hemma i ett par år till, kanske läsa ett par kurser på halvfart och umgås med Elly. Men det vågar jag knappt erkänna, för det är så hrm, icke-feministiskt.

    • Ja, exakt, det är ju det. Och jag blir nästan lite arg på mig själv för att jag känner så pga just att det är så icke-feministiskt, men jag känner så iallafall.

  6. Förstår dig och håller med alla ovan. Jag känner delvis likadant. Jag älskar mitt jobb och när jag är där känner jag mig glad. Men ännu lmer älskar jag ju min familj och egentligen borde jag väl välja att lägga den största delen av tiden på dem. Jag saknar inte alltid Emil jättemycket om dagarna men jag tänker mycket på honom och jag skulle gärna träffa honom mer än vad jag gör. Så egentligen, det bästa vore deltid, då får jag ju båda världarna men…halvera min lön? Inte lika sugen. För tyvärr vill jag bo inne i ”stan”, i villa och leva efter den standard jag är van vid. Och när jag erkänner det för mig själv känner jag mig lite usel som förälder.

    • Det finns så många borden, det tar kanske ett tag innan du får ordning på vad du egentligen vill och tycker är en bra balans? Jag tycker att alla ska göra så som fungerar bäst för dem. Jag känner precis som du, vill också bo inne i stan och ha den standarden vi har. Jag tycker inte alls att du ska känna dig som en usel förälder för det, ni gör vad som är bäst för er och Emil! Du är världens bästa mamma till Emil.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s