6 veckor kvar

Ok, det är skitjobbigt. Det här att vara i min fina bästa stad Uppsala, utan mina finaste och bästa. De som ÄR Uppsala. Eller J, egentligen. För Äpplet är inte Uppsala för mig, eftersom hon knappt hann komma innan vi panikflyttade i någon slags affekt. Allt är mitt fel, för jag fick för mig att Uppsala var för litet och att vi var tvungna att bo i Sthlm. Nu känns ju Sthlm, som bekant, alldeles för stort och skrämmande. Blir påmind om Uppsalalivet hela tiden, i varje gränd, varje fik, varje mataffär och under varje cykeltur på Uppsalas kullerstensgator. Det är smärtsamt, faktiskt. Jag är otroligt platsnostalgisk, och börjar nästan gråta när jag går förbi just den där platsen där jag och J träffades för absolut första gången. Åh, vad jag saknar honom. Det känns som att jag snart ska gå hem till oss, till vår fina etta och sitta i vårt stora kök och titta på när han lagar mat och prata om vår dag. Jag avskyr att jag är såhär nostalgisk, att jag inte lyckas leva i nuet och njuta av det som är nu. Att jag är barnfri, kan göra vad jag vill och inte har det där ansvaret hela tiden. Får sitta i fred framför teven, vara inne i en bok eller diska utan att någon vill leka just framför mina ben. Kan inte njuta av det överhuvudtaget.

De här veckorna kommer nog att bli tyngre än jag väntat mig. Allt med skolan är tyngre än jag väntat mig. Tungt psykiskt, och därför även fysiskt för att jag sover skitdåligt och orkar ingenting… Jävla skit, kan en ge upp nu mitt i alltihop? Nej, det kan en inte…

Annonser

12 reaktioner på ”6 veckor kvar

  1. ”En dag i taget, mitt hjärta¨. För varje dag,varje vecka du kämpar på närmar du dej målet.
    Du klarar detta,älskar dej och är SÅ stolt 🙂

    • Jag vet, men på något sätt känns just de här sex veckorna som ungefär hela mitt liv. Eller, tiden fram till juni 2013 egentligen, när allt det här är över. Försöker dela upp allt i mindre tidsperioder för att orka.

  2. Usch, vad jag känner igen mig lite. Får nästan ont i magen. Saknade livet liksom så fort jag åkte upp till Universitetet. Det var smärtsamt att lämna familjen varje morgon och veta att jag kommer inte hem förrän det är kväll. Och när jag insett att detta jobb jag kanske får av denna utbildning bara kommer att dränera mig totalt på ork och lust att göra något med min egen familj så gav jag upp litegranna. Jag funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor, men det löser sig nog.

    Många kramar till dig!

    • Precis sådär känns det. Att sakna livet, fastän man liksom samtidigt försöker skapa sig ett annat liv. Pluggar du fortfarande, eller har du slutat?
      Kram till dig också, tack för att du skriver!

      • Jag har nog faktiskt slutat. Tror jag. Orkar inte må sådär risigt. Men jag kämpade mig igenom hela utbildning, fast med uselt resultat. Kan ibland ångra att jag började plugga till något som jag inte var helt säker på, men har ju också lärt mig massor om mig själv och såklart massa bra från själva utbildningen också (förskollärare). Hoppas att jag strax ska komma på vad jag skulle kunna tänka mig att syssla med och att det kommer att finnas möjlighet till det också. Men det kommer väl när det kommer. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s