Två år och tålamodet

image

Att vara två år är inte alltid så lätt, och att vara föräldrar till en tvååring är bannemej inte heller så lätt. Äpplet har en dålig dag idag. Hon gråter och skriker för allt, gör precis tvärtemot vad vi säger åt henne och vägrar att samarbeta. Det senaste bråket nu innan lunch handlade om att hon inte fick dricka ur min vattenflaska utan ur muggen som hon själv placerat på vår säng. Hon blev först förbannad för att hon inte fick dricka ur min flaska, och sedan jätteledsen för att jag inte sprang och hämtade hennes mugg. Sedan satt hon mittemot mig vid bordet och bara skrek och som någon slags hämnd ställde hon sig upp på stolen och hoppade, varpå J bar ner henne från stolen och sa till henne att inte göra så för att hon kunde göra sig illa. Då blev hon helt förstörd och skrekgrät mot Js axel i en kvart ungefär. Det är så svårt att välja sina strider, jag försöker tänka att om hon skadar sig själv/någon annan eller förstör något, så ska jag försöka hålla mig cool och inte säga till henne. Men samtidigt kan hon ju inte få som hon vill precis hela tiden? Jag vet dock att jag måste försöka bli mer konsekvent, med att inte få dricka ur min vattenflaska osv.

En sak som hon ofta gör är att trampa på saker, hon lägger helt sonika ut en bok på golvet och ställer sig på den, ibland hoppar hon på den. Det är väl inte hela världen, men boken går så småningom sönder, och rätt som det är så är det Ayas svans som ligger på golvet. Eller att hon ibland kör sin lära-gå-vagn i full fart rakt in i betongväggen i köket, eller i bordsben eller mot våra ben. Hon vet att hon inte får, men gör det ändå, och jag ser på henne att hon förstår precis hur vi kommer att reagera, ändå gör hon om samma sak om och om igen. Vissa dagar har vi mer tålamod än andra, men som idag när det är en enda lång skrik, gråt och utbrottsfest, då är tålamodet obefintligt…

Läser också det här hos Lady Dahmer. Och jag avskyr ordet lyda. Det är för mig förknippat med typ slaveri och hemska förhållanden. Jag vill inte att E ska lyda, jag vill att hon ska visa respekt för andra människor och inte förstöra varken hennes eller andras saker. Finns det föräldrar som använder ordet ”lyda” fortfarande? ”Mitt barn lyder inte mig.” Nej, det låter ju helt barockt, tycker jag.

Nu sover E lunchluren, och vi får lite välförtjänt andrum från tvåårshumöret och kan ladda om för resten av eftermiddagen.

Annonser

6 reaktioner på ”Två år och tålamodet

  1. Tålamodet ja… Det är spännande att läsa om hur ni har det, eftersom vi är på väg ditåt. Och mitt tålamod är inte oändligt, speciellt inte då jag är trött.

  2. Vi kämpar med samma här. Inte lätt alla dagar och jag känner så igen mig i din text. Jag använder ordet lyssna istället för lyda. För mig ligger nog skillnaden i att lyssna innebär kommunikation från mig som förälder. Jag förklarar varför hon inte får göra si eller så. ”Akta spisen, den är varm och du kan bränna dig.” ”Kliv av boken Isolde, annars går den sönder. Vi är rädda om våra saker.” Lyda kopplar jag ihop med befallningar utan förklaring.

    Ps. När hon ställer sig på boken 25e gången och tittar på mig för att se min reaktion så är jag inte alltid lika pedagogisk dock ds.

    • Ja, men det är precis så jag menar, kunde inte riktigt formulera mig! Lyda är absolut en befallning utan förklaring, eller utan diskussion. Att kommunicera om varför det inte är en bra idé att trampa på sina saker. Kanske inte än riktigt, det med en tvåvägskommunikation, men en tanke om det i alla fall 🙂 Tack för klok kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s