Ryck upp dig!

Jag gillar inte när människor bemöter en annan människas oro eller andra liknande känslor med ”Det ordnar sig! Oroa dig inte!” eller ”Tänk positivt och var glad!”. Varför säger man så?

Är det för att man själv inte är så bra på att ”hålla ångest”? För att man tycker att personen i fråga är sjåpig och jobbig och alltid oroar sig och att det stör? Eller är det för att man genuint bryr sig om den personen? När någon säger så till mig, blir jag inte alls gladare eller oroar mig mindre. Jag blir tvärtom ganska sur och irriterad. Jag kan för det mesta hantera min oro ganska bra själv, och visst,  utifrån upplevs jag nog som negativ och onödigt uppvarvad över småsaker. Men varför kan det inte vara okej att få vara det ibland, så länge som jag inte påverkar resten av min omgivning och är ett stort svart hål som sprider negativitet omkring mig förstås. Det är så himla mycket fokus på att det bästa är att vara glad och ta dagen som den kommer, inte tänka så mycket och oroa sig i förtid.

Det finns människor som alltid har den där inställningen, och jag råkar ofta ut för den där typen av kommentarer ifrån dem. Försöker att ignorerar dem, men ibland orkar jag bara inte ta det och råkar säga något mindre bra tillbaks. Jag är ingen allmänt positiv person, även om jag är betydligt mindre negativ mot saker och ting nu än jag var tidigare. Det har tagit ett par år att inse vissa saker, både att jag ibland tjänar på att se världen i lite mer glada färger, och att jag faktiskt inte går under om jag andra dagar känner att livet är hopplöst och oroar sönder min hjärna tillfälligt.

Så skönt det är att vara vuxen egentligen, man inser så mycket. Som att det är viktigare att vara varm på vintern än cool, ni vet.

Slut på terapisession.

Annonser

8 reaktioner på ”Ryck upp dig!

  1. Jag tycker att det är att förminska en annan människas känslor när en säger så där. Jag tror helt klart att det har att göra med att vissa har så svårt för ångest att de helt enkelt inte vill kännas vid den. Men det gör ju ingen glad liksom…

  2. Ooh intressant! Jag säger det inte särskilt ofta till en genuint bekymrad person men var och varannan dag ett ”du fixar det här” för att peppa någon elev. Ganska ofta känner jag att eleven tänker typ ”whatever” och det är skitsvårt att veta hur man ska uppmuntra. Ja, det tåls att tänka på…

    • Ja, men jag tycker att det är skillnad på att peppa för att man vill någon väl, eller säga ”Det ordnar sig! Tänk positivt!” i förbifarten och på det viset ignorera någon annans känslor. Jag tror att du säger så för att du bryr dig om eleven/personen, och det är något bra. Det gäller väl liksom att peppa på den personens nivå, och även om den tänker whatever, så tror jag säkert att du väcker en tanke ändå.

  3. Det bästa jag har lärt mig under alla år av ångest är att om jag embracear den och tillåter mig själv att ha den så går den över betydligt fortare än om jag försöker mota den i grind och rycka upp mig. Har också lärt mig att folk nog oftast menar väl, men inte förstår. Det är så vanligt med ångest idag att man borde ha det på schemat i skolan nästan.

    • Eller hur! Det är precis det jag lärt mig också. Riktigt gosa in sig i ångesten… Jag vet väl också egentligen att de menar väl, men det blir så fel. Jag har också lärt mig det genom åren, men i början blev jag väldigt nedslagen när någon sa sådär, förbisedd och ignorerad. Håller med dig, det borde man verkligen, avdramatisera och prata om det, att det är helt okej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s