Misslyckandet

Idag hade jag mitt praktiska prov. Jag kuggade.  Så mycket, så hårt, och så mycket tårar som följd. Det var helt riktigt förstås, jag gjorde ett skitdåligt prov, jag gjorde jättemånga fel och jag skulle självklart inte bli godkänd efter den insatsen. Men igår tvingade jag J att gå och lägga sig med mig 21.30, för att jag skulle upp 04.35 och åka iväg till Uppsala. Jag somnade inte då, tankarna bara snurrade runt och jag målade upp skräckscenarier och ältade allt jag inte pluggat på. Jag sov kanske totalt två timmar, och när klockan ringde så kändes det som att jag aldrig ens somnat. Den ångest och oro jag känt inför det här praktiska provet är bland det värsta jag varit med om. Jag fick blackout, kunde inte tänka, kom knappt ihåg hur jag skulle göra för att logga in i journalsystemet. Situationen är helt onaturlig, man blir ”skuggad” av en sjuksköterska som har ett block med sig där hen skriver ner massa saker under tiden man jobbar. Otroligt stressande att se det i ögonvrån under tiden man försöker göra sitt bästa. Provet följs av ett förhör där en lärare från skolan är med och i princip kräver att man ska kunna alla lagar utantill och redovisa alla möjliga kunskaper man förväntas komma ihåg bara för att man hade ett seminarium om ämnet i termin 1 och aldrig har gjort det där sen dess. En förmiddag from hell där någon bedömer det man gör med en helt ny patient, och ett korsförhör på det, jag får ångest bara av att skriva detta.

Det värsta är att jag måste förstås göra om det där. Jag vet inte när eller vem som kommer att bedöma mig, kanske får jag vänta till efter examen i värsta fall. Det känns så jobbigt. Det kommer inte att kännas lättare, det kommer att kännas dubbelt så jobbigt för jag vet vad som förväntas av mig och jag vet att jag kommer att få blackout igen för jag har jättesvårt att hantera sånahär situationer. Tidigare fick jag liknande ångestkänslor oftare, oroade mig inför sociala situationer, hade nog kanske till och med lite av social fobi. Jag klarar det så mycket bättre nu, avskyr dock fortfarande vissa sociala sammanhang och har jättesvårt för att ”mingla” på fester och prata i grupp. Och för att bli bedömd och befinna mig i situationer där jag förväntas ha någon slags auktoritet som jag ännu inte känner att jag har. Jag vet inte hur jag ska hantera det här, jag vill inte göra det där provet, jag vill hoppa av utbildningen bara för att slippa (är min spontana reaktion alltså) utsättas för den värsta tänkbara situation. Känner att jag hellre hade gått igenom 10 långdragna förlossningar bara för att slippa göra det där.

Jag är dessutom så besviken på mig själv, att jag inte lyckas hantera ångesten och nervositeten, sortera bland tankarna och ta fram det jag faktiskt kan. Jag vet att jag kan, annars hade jag inte kunnat ta mig till termin 6. Och jag vet hur jag ska göra, så varför blev det såhär då… Vill inte ens tänka på hur förmiddagen gick, vill radera bort det ur mitt minne och börja om på nytt. Jävla tankar att bli blockerade, jävla hjärta att slå så snabbt och rusa sådär, jävla kropp att reagera med magont och tårar och panikkänslor. Jag skulle vilja ta en tablett som tar bort det där och gör att jag kan tänka klart och minnas vad jag lärt mig, tar bort oron och gör mig lite mer självsäker. Hatar den här dagen, och hatar det där provet och är så besviken på mig själv. Och så otroligt orolig och ångestfylld inför nästa gång…