Stressen…

Läser hos Hanna om stress, som länkar till Skulden är inte min, som också skrivit om det ständigt aktuella ämnet.

”Att prestera, vara duktig, vara driven, nå framgång, ha en karriär men också ha tid för vänner och familj, baka emellanåt, vara smal, snygg, prata men inte för mycket och mitt i allt detta en känsla av att ändå inte räcka till hur mycket man än försöker.”

Så skriver Bea på Skulden är inte min, och jag känner igen mig så mycket. Man ska passa in i en viss mall, och gör man inte det får man skit för det på ett eller annat sätt, och vänder ut och in på sig själv för att försöka passa in.Varför gör vi såhär? Och varför är det så få män som känner så?

Jag har nog haft minst två panikångestattacker senaste veckan, sedan det praktiska provet. Innan det provet hade jag nog kanske haft en eller två max i livet. Under och efter det där provet blev jag återigen så medveten om att mitt sätt att vara inte funkar på alla ställen. Att jag kanske inte passar in för att jobba på ställen där man måste hävda sig så mycket, höja rösten för att höras och vara på hela tiden. Jag behöver tid att tänka efter, inte ta förhastade beslut, och när jag behöver ta snabba beslut då har jag haft tid för att läsa på vad som är rätt och har andra personer att prata med. Alla de här insikterna och tankarna, plus allt annat i livet med flytt och skit. Som vanligt händer allt på samma gång (men är det helt enkelt för att vi har mycket som händer jämt? och att det är samma för alla…).

Samtidigt som jag känner mig så stressad, pressad och orolig inför allt, så kan jag liksom inte göra något åt det. Struntar jag i att fixa inför visningen kanske det påverkar priset på lägenheten och det klarar vi inte, struntar jag i provet får jag inget leg och då får jag ju inte veta om det här jobbet passar mig eller så skjuter jag upp det till i höst och är trippelt så nervös för det då. Om två veckor är allt förhoppningsvis över, visningar, budgivning kanske till och med och provet. Förbaskade helvetesprov, jag vet inte vad jag tar mig till om jag inte klarar det denna gång.

Det är så knäppt att vissa är stressade för att det är för mycket att göra, och vissa är stressade över att de inte har något att göra. Då menar jag oron över att vara arbetslös alltså. Varför kan man inte bara fatta att om man anställde ett par till så skulle man vinna så mycket mer? Det här med att liksom släcka bränder, istället för att tänka långsiktigt? Vad är det med det egentligen?

Annonser

4 reaktioner på ”Stressen…

  1. Hej! Jag gick i din första klass, vet inte om du minns mig men. Var ialf i din basgrupp när du avslöjade att du var gravid 🙂 mitt under obstetrik och gyn-kursen! Jag har läst din blogg lite då och då och nu såg jag att du missat provet. Jag känner igen mig SÅ mycket i dig!! Hade också panikångest attacker då och då under utbildningen, och det var så nära att jag missade praktiska också. Men nu med facit i hand: det där provet har absolut ingenting att göra med hur bra man blir som sjuksköterska sen. Sjuksköterskeyrket handlar om så mycket mer än att göra alla moment ”rätt”, det lär man sig på sin arbetsplats på några veckor. Men ändå. Det jag tänkte säga var ialf angående stressiga arbetsplatser! Prova äldreboende kanske? Jag sökte lite jobb och blev erbjuden där men valde att tacka nej pga att jag gillar där jag är nu. Men jag tror att det är bra att jobba så om man inte gillar stress 🙂 även nattetid kan det vara lugnare på många ställen. det finns många vägar som sjuksyrra! Stor kram

    • Hej Emily! Så klart minns jag dig, läser din blogg också ibland! 🙂 Vad glad jag blir att du känner igen dig, inte glad så förstås för det är så jobbigt ofta att känna så, men skönt att bli påmind om att jag inte är ensam. Blir väldigt lugnad av det du skriver, tack för att du tar dig tid, det betyder otroligt mycket!
      Jag har funderat på äldreboenden, men kanske inte som första jobb. Ska söka mig jobb inom psykiatrin och kanske på kvinnokliniken nu, får se hur det går. Det känns väldigt skönt att det finns så mycket att välja på i alla fall. Roligt att du trivs där du är, hör så många som vantrivs redan och som vill sluta. Tack igen för din kommentar, jag blev jätteglad! KRAM!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s