Vi köper en bil (och jag mår dåligt)

I fredags köpte vi en ny bil. En helt ny bil. Jag skäms nästan för att erkänna det, det känns jobbigt att vi har köpt den, men ändå så känns det samtidigt väldigt bra, för vår gamla var inte direkt en miljöhjälte. Den var från 2001, så visserligen inte så gammal, men den drog hyfsat mycket bränsle/mil, och den gick sönder stup i kvarten. Varje gång vi satte oss i den lät den på ett konstigt sätt, och vi har lämnat in den eller fått låta min eller Js pappa laga den ett flertal gånger senaste året då vi är totalt inkompetenta vad gäller bilar förutom att köra dem och tanka ungefär. Efter att J nördat in totalt på ämnet ”Miljövänligaste halvkombin”, bestämde vi oss för en Renault Megane. Jag tror att den klassas som miljöbil, den går på diesel och drar hälften så lite som vår gamla bensindrivna Hyundai. Dessutom har den också hälften så lite koldioxidutsläpp som vår gamla, det känns bra. Förutom  att bilen är ny och därmed förhoppningsvis hyfsat skadefri de första åren, har vi dessutom ett servicepaket vilket innebär att vi bara kan lämna in den till bilförsäljarens verkstad för service, det är nog det bästa med hela bilköpet. Slippa den oron. Eftersom J är beroende av bilen i och med sitt företag, och jag har mina föräldrar på västkusten, så känns det som att bilen är nödvändig för oss. Det är så jag försöker resonera när jag får ångest över att vi har en bil, och dessutom nu köpt en helt ny. Och att vi ändå försöker vara miljösmarta på andra sätt… Ja, för det mesta känns bilköpet bra, men ibland känns det inte alls lika bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s