Knep, tre år och föräldraskapsfunderingar

IMG_3587

Tre år är en tuff ålder har jag förstått, och när man dessutom ska bli storasyster och hela världen ständigt ska påminna en om det, då är nog tre år tuffare än vanligt. Äpplet reagerar starkt och ganska argt på det mesta som går emot henne just nu, och med att gå emot menar jag allt som händer, ungefär, som inte innefattar att dricka festis eller spela på paddan. Hon har cirka ingen stubin alls. Vi har ju som ni kanske förstått, haft ett par minst sagt tuffa veckor, med ganska mycket bråk och konflikter. Jag har känt mig alldeles uppgiven för jag vet inte hur jag ska hantera alltihop, jag har läst en hel del, googlat och hamnat i dumma familjelivstrådar trots att jag inte vill hamna där. Till sist lyssnade jag på några avsnitt av Knattetimmen, och även Pampers Barnvagnspromenader. I ett av avsnitten gav de ett så otroligt enkelt tips; att förbereda barnet på vad som ska hända en stund innan, för att inte störa barnet i det som hen gör just precis då. Jag testade att göra det i tisdags morse innan föris, och det fungerade direkt!

Det kanske låter helt självklart, för mig gör det det nu i efterhand, jag skulle också bli förbannad om Äpplet ville att jag skulle göra en sak precis på studs när hon ville och när jag kollade på ett roligt program på tv eller var mitt uppe i en viktig grej. Inte så konstigt att man flippar lite egentligen. Så nu säger jag till henne att jag själv går och borstar tänderna, och att jag ropar på henne när jag är klar så att hon kan komma och borsta och sedan klä på sig kläderna. Vinst (nästan) varje gång! Jag har inte behövt släpa henne till badrummet en enda gång, eller haft några större konflikter alls faktiskt. Imorse blev hon skitarg när jag ville att hon skulle kissa innan frukost, men det löste sig ganska bra ändå.

Hon är så knasig med det här med att kissa, hon väntar in i det sista och sitter och hoppar fram och tillbaks på stolen eller golvet (hon påstår att hon helt enkelt dansar!) men vägrar erkänna att hon behöver kissa. Och så blir det urakut plötsligt och då håller hon nästan på att kissa på sig, vilket även har hänt. Vi  försöker ha som regel att kissa innan maten, men idag glömde jag bort det, så det var mitt misstag som utlöste konflikten, men skönt att det löste sig.

Jag tycker att jag blir lugnare i mitt föräldraskap när jag kan se min egen del i konflikten, och inte bara gå runt och tycka att hon är jobbig och omöjlig. Oftast är det faktiskt jag som är orsaken till konflikten för att jag försöker bestämma över henne och få henne att göra exakt som jag vill hela tiden. Som häromdagen när vi hade värsta bråkeftermiddagen, som utlöstes av en så enkel sak som att hon ville gunga på en speciell lekplats som inte jag ville gunga på, plus att jag var inställd på att gå och handla innan gungning. Hade jag bara gett med mig och gungat med henne i fem minuter, så hade vi sluppit allt bråk. Men nej, jag är så himla envis och så blev det som det blev. Och det här med att bli storasyster är något som vi föräldrar tvingar henne att bli, och därför är det ju verkligen vårt ansvar att försöka göra den enorma omställningen så bra för henne som det bara går, och inte bestraffa henne för att hon faktiskt reagerar – positivt som negativt. Hon förstår så otroligt mycket, och är samtidigt så himla liten fortfarande.  Jag känner att hennes närhetsbehov ökar just nu, hon vill absolut ligga mellan oss i sängen och vill sitta under min arm när vi läser. Detta samtidigt som hon kan göra allt fler saker själv. Hon skriver sitt namn själv redan, och hittar på egna sånger på löpande band och har verkligen en egen åsikt om precis allt som händer. Hon förstår allt som händer och hon minns saker som vi knappt noterar, och berättar gärna om allt som händer för allt och alla.

Denna lilla människa som gör mig till världens lyckligaste människa och samtidigt får mig att bli galen ibland, och gråta ganska ofta. Hon är verkligen en egen liten person nu, som vi får lyxen att lära känna på första parkett.

Annonser

4 reaktioner på ”Knep, tre år och föräldraskapsfunderingar

  1. Det där med att berätta/förvarna om nästa steg funkar verkligen klockrent hos oss! Jag försöker även tillmötesgå Esme i förhandlingar så hon känner att hon får vara med och påverka. Sen orkar man inte alltid så bra ändå, men det gör väl ingen. Allra minst en gravid mamma med en treåring. 😉

    • Det är ett bra tips, att involvera. Jag läste också nånstans att man kan föregå dem på något sätt, att erbjuda dem att göra saker själva fast de inte bett om det. Att de får ”kan-själv”-kvoten fylld innan det blir bråk om det. Vet inte om det funkar, men tänkte testa här lite.

      Nej, försöker ge mig själv lite pepp för att jag orkar så bra som jag ändå gör, med tanke på tillståndet! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s