Blasket

Amningen är inne på sina sista dagar, jag planerar att avsluta till helgen. Jag märker att Äpplets intresse minskar för varje dag, och dessutom äter hon vanlig mat riktigt bra nu, alla måltider. Det känns fint och bra att avsluta nu, jag känner mig färdig, och jag är så himla glad att vi kunnat amma relativt problemfritt i över ett år nu.

Det är inte så ofta nu för tiden, men ibland är det någon som påstår att min mjölk inte innehåller någon näring och bara är blaskig och vattnig. Det har jag fått höra från olika håll sen Äpplet var 6 månader. Jag kan bli lite ledsen då, vad vet de om det? Ser Äpplet mager och lidande ut? Jag vet att det inte är för att vara elaka som de säger det, men jag kan tycka att det kanske är lite tanklöst. Då skulle jag vilja dra fram det här blogginlägget från Amma vidare. För det är ju inte så, kroppen är ju fantastisk på det sättet, att den anpassar sig så fint. Tack kroppen, gillar dig.

Om livet

Jenny skriver så himla bra med hög igenkänningsfaktor, om hur jobbigt det kan vara att få barn, och att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig.

Jag upplever det som lite tabu att erkänna att man inte alltid tycker att det är så himla roligt att ha barn. Om man råkar berätta lite om en jobbig sak, som att man är rätt slut efter att inte fått sova (pga vaken bebis eller för att man helt enkelt fått fucked up sömn efter alla tidigare vaknätter), så ska någon jättesnabbt släppa en trist kommentar om att vi ju faktiskt har en fantastisk och glad unge. Ja, har jag sagt något om det faktumet? Det är ändå skitjobbigt att inte sova. Tänk om jag hade väckt dig en gång i timmen hela natten och tvingat dig att vara vaken en kvart i stöten pga jag skrek dig i örat?

Jag vet inte hur jobbigt vi haft det i jämförelse med andra, men man ska inte jämföra egentligen. Alla har det jobbigt på sitt sätt, för även om man inte haft en kolikbebis, är bebisskrik ändå jobbigt att lyssna på. Även om det bara är i en kvart istället för tre timmar. Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle rekommendera någon att flytta när ens första barn bara är två månader, det kan bli dödsstöten för ett redan hårt prövat förhållande om man inte pratar med varandra. Jag är otroligt glad över att ha Äpplets första år bakom mig, fyfan vad jobbigt det varit. Nu är det för det mesta sjukt kul att ha henne, vi kan faktiskt umgås nu, som två människor, och inte en människa och ett ”husdjur”. Även om vi ibland frågar oss vad vi håller på med, när vi gör sånadär knäppa saker som bara småbarnsföräldrar gör (kommer inte på något exempel nu…), så är vi faktiskt glada för det mesta just nu. För bara några månader sedan var vi för det mesta ganska uppgivna och trötta.

Förresten, inatt sov Äpplet till 05.30 i resesängen! Sedan morgonammade vi och sov vidare till 07.45. Helt utan minsta lilla sömnmetod sover faktiskt Äpplet hela nätter kanske tre nätter av sju! Det är lycka!

Ingen risk för allergi här inte

Igår berättade J att han läst en artikel som handlade om allergier hos barn. Den visade att de barn som alltid fick steriliserade nappar och nappflaskor hade fler allergier än de barn vars föräldrar inte var lika noga med hygienen på det området. Om det stämmer, kommer Äpplet inte få en enda liten allergi… ”Hej napp på golvet i tunnelbanan, hej napp på golvet på bussen, hej napp i dammet under sängen. Lite vatten/saliv/vante på den så är den som ny…”

Amningsbekymmer

Jag har ammat i över ett år nu. Mina känslor kring amningen har verkligen varit delade. I början tyckte jag att det var jättejobbigt och längtade tills hon skulle sluta, men när allt började flyta på och hon slutade smacka och svälja luft, kändes det jättebra, och sedan dess har fungerat relativt problemfritt och vi båda har trivts med det. Hon har aldrig varit stor i maten när det gäller vanlig mat, kanske beror det på amningen, och jag inser ju att slutar vi amma kanske hon börjar äta bättre. Men amningen är ändå bra att ha, som när hon är ledsen, har feber, tänder på gång, på natten när hon vaknar och inte går att söva om på annat sätt, eller bara för att tanka närhet och mysa. Och för allt bra som finns i mjölken, hon har verkligen fått den bästa starten rent näringsmässigt, så mycket som hon ammat det här året.

Om jag fick göra om mitt och Äpplets första amningsår, finns det en del jag skulle gjort annorlunda. Jag hade definitivt väntat med smakportioner tills hon var sex månader, och då börjat med plockmat direkt, skippat puréer helt och fortsatt amma fritt. I själva verket tror jag att det var vår omgivning som fick mig att tro att man var ”tvungen” att börja med smakportioner redan vid fyra månader, att det var det enda alternativet. Jag önskar att jag läst på lite mer och litat mer på magkänslan. Jag tror att plockmat och fri amning är en mer naturlig introduktion till mat, och kanske hade Äpplet ätit bättre om vi gjort så från början. Det hade åtminstone känts bättre för mig. Men jag visste inte allt det jag vet nu, och så blev det som det blev. Redan när hon var runt tre månader började folk fråga påpeka att hon ammade väldigt mycket och om vi inte skulle börja med vanlig mat snart. Tre månader liksom, nu blir jag nästan arg på mig själv att jag på något vis ”föll för grupptrycket” och började med mat så tidigt.

Nu är Äpplet ett år, och jag pendlar mellan att känna att nu vill jag sluta amma, och att nej, jag vill fortsätta, det är skönt att ha och hon kommer att äta vanlig mat tids nog. Jag tycker att amningen är så fin och så bra och så speciell för mig och Äpplet. Men samtidigt känner jag verkligen att det börjar tära på mig, jag känner ofta att jag vaknar alldeles stel i kroppen för att hon har snuttat under tiden vi båda sovit, och att jag då legat i samma ställning i flera timmar. Och om ett amningsavslut kan få henne att börja äta mer vanlig mat, så är det självklart jättebra, för både jag och J är ju helt galna i bra och god mat och vill så gärna att Äpplet ska dela det med oss (vilket hon såklart kommer att göra tids nog). Men när jag tänker på att sluta, blir jag nästan lite nostalgisk och vill inte bli av med det där fina och speciella.

Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket om vad andra tyckte, för visst känner jag att andra tycker att nu är väl ändå Äpplet så stor att det är dags att sluta amma? Jag känner folks blickar och jag förstår de små, halvdiskreta pikarna i kommentarerna. Osäkerhet är vad som präglat hela mitt första år som mamma, vad gäller precis allt, men framförallt amningen. Nu vet vad jag känner, jag vet att amning är det bästa för Äpplet, och många saker hade jag som sagt gjort annorlunda, men ändå kan jag inte låta bli att bry mig om vad andra tycker. Kanske är det främst andras åsikter som gör att jag ens funderar på att sluta? Jag vet inte… Många tjatar om den där himla egentiden, men nu är nu, och amningstiden är så kort, jag kan göra allt det där som jag missar sedan. Jag önskar att jag hade kunnat tänka sådär tidigare, att jag kommer att få vara ensam tids nog, men njut av amningen och tiden med Äpplet nu när den är, den kommer inte tillbaks. Jag kan nästan sakna de där första dagarna som bestod av maratonamning i soffan framför teven. Men då avskydde jag det och vill bara att hon skulle bli stor. Jag hoppas att jag kan vara mer ”mindful” med nästa barn, om vi får fler. Därför känns det viktigt att skriva ner mina känslor om det nu, för jag har ju redan glömt mycket av hur det var i början, och det är bara ett år sedan. Hur jag kommer göra i fortsättningen vet jag fortfarande inte, det återstår att se.

När jag ändå skriver om amning vill jag tipsa om Vilda barns inlägg om amning, det är så fint och klokt.

Råd hit och råd dit

Hanna skriver om Knattetimmen, som jag lyssnade på för första gången i måndags. Malin Alfvén och Louise Hallin ger expertråd till föräldrar som har knepiga frågor om sina barn. Jag kände redan innan att det här nog är ett program i min smak, och fick det bekräftat när ett av de första råden var att inte alls lyssna på rådet från Bvc om att barnen ska sova i egen säng från typ födseln. Jag började nästan gråta när en av mina ”hjärtefrågor” dök upp, amning… En mamma som hade en kolikbebis som bara skrek och skrek och hade fått tusentals råd från alla håll, men ingen hade sagt till henne att det var okej att trösta med bröstet (det var det enda som fungerade för hennes bebis men Bvc hade sagt att hon bara skulle amma var tredje timme och absolut inte oftare). Hur kan man säga att man inte ska ge bröstet som tröst, när det är det enda som fungerar? Helt obegripligt för mig. Ett av råden från experterna till kolikbarnsmamman var även att bära i sjal, gärna nära bröstet så att ungen hade fri tillgång liksom, verkligen ett bra och klokt råd. De avslutade med att säga att kolik är ett relativt okänt tillstånd bland spädbarn i Afrika, det kan man ju fundera lite över, varför det är så (om det nu stämmer).

Jag älskade Knattetimmen alltså, förutom en sak. Det verkar som att det hör till att man som vårdpersonal avbryter och inte låter den som berättar tala till punkt. Stundtals under Knattetimmen var det bara ett allmänt kackel eftersom lyssnaren försökte förklara sitt dilemma, och både Malin Alfvén och Louise Hallin avbröt henne och skulle svara samtidigt. Varför är det såhär? Eller är det bara jag som upplever det här problemet. Som gravid stötte jag på det här överallt, och även som sjuksköterskestudent och mamma. Som blivande sjuksköterska tänker jag inte avbryta någon, någonsin.

Det är helt otroligt egentligen, hur man bara översköljs med råd från alla håll och kanter hela tiden! Att jag inte bryter ihop i en stresshög på golvet på grund av alla råd, är ett mirakel.