Sluta eller kämpa vidare?

Så många gånger den senaste tiden har jag tänkt att nu ger jag upp skiten. Amningen alltså. Vilken kamp det är, och min kropp känns otroligt sliten efter all liggamning. Skrik och gråt hela tiden, oro inför när vi ska iväg nånstans, inte ge sig iväg alls pga amningen, förmaningar till övriga familjen för att de stör vår känsliga yngsta familjemedlem i maten…

Kämpar jag för mycket? Borde jag he upp och testa flaskan? Blir det bättre då ens, eller skapar vi bara fler problem med allt extrajobb som ersättning innebär? Jag känner mig så isolerad av amningen bara. Jag hade sett fram emot att känna mig avslappnad med det den här gången, amma offentligt och vara trygg i det. Istället har det blivit tvärtom, panikkänslor och hjärtklappning inför när han blir hungrig och vi inte har tillgång till ett rum med säng. I enstaka fall har det fungerat, men för det mesta har vi fått packa ihop oss och åka hem snabbt som bara den.

Det skulle kännas så sorgligt att tvingas lägga ner amningen. Jag har mjölk så det räcker gott och väl, och när det fungerar är det förstås världsbäst och mysigt. Men för det mesta är det gråt och ångest, och nu även smärta i kroppen relaterat till jättemycket tid som tillbringas liggandes på sidan. Jag har ont i armar och axlar, höfterna och knäna… Försöker få honom att amma i vanlig sittande ställning minst en gång varje dag, men han får panik så fort jag börjar lägga till honom. Jag har sökt hjälp överallt, bvc, amningsmottagningen, Amningshjälpen, Google… Ingenstans finns en lösning, han går upp i vikt i rasande fart och därför är det inget Bvc vill blanda sig i. Det är bara jag som inte mår bra, på gränsen till deprimerad känner jag mig ibland när det är som värst. Det är så laddat allting, jag vill ju verkligen amma! Men jag kan inte amma under de här omständigheterna tror jag. Fan.

Annonser

Amningsproblem

Jag trodde att amningen med lillebror skulle gå bra, om vi bara fick en bra start. Vi fick en riktigt bra start, och första veckan tyckte jag att amningen fungerade bra, mjölken rann till dag 2 och jag tyckte att han var så duktig med att få ett bra tag och så. Men nu, katastrof! Han skriker och får panik vid nästan varje amning, 7 av 1o amningstillfällen slutar med gråt och skrik och han blir liksom aldrig riktigt mätt verkar det som. Jag är helt inställd på att amma ofta och har inget emot att tillbringa dagarna i soffan ammandes, men nu är varje amningstillfälle en skrikfest och vi får alltid avsluta mitt i för att han bara får panik.

Jag blir så ledsen, jag misstänker att han har ont i magen, och precis som med Äpplet känner jag mig så hjälplös och frustrerad. Jag ser ju på honom att han har ont troligtvis, när hans lilla ansikte skrynklar ihop sig. Det är ett helt annat skrik än det han har på skötbordet, som är mer argt… Det gör sådär ont i hela mig av hans smärtskrik, och jag vet inte alls vad jag ska hitta på för att lindra smärtan för honom.

Hoppas hoppas att det snart går över, som det gjorde för mig och Äpplet när hon var två månader ungefär. Då gick allt bara mycket enklare, och vi kunde plötsligt liggamma på nätterna utan problem och hon började sova mycket bättre.

Jag hjärta Manduca och sjal

110318 001

Det är många som googlar Baby Björn och kommer hit till min blogg. Det är i alla fall minst en om dagen, ibland flera, som har sökt ”Baby Björn sitta framåt” eller nåt liknande. Ja, jag är ju helt emot att man ens ska använda BabyBjörn pga just att bebisar inte ska åka framåtvända så tidigt och för att BabyBjörn-selarna är så omdiskuterade vad gäller ergonomin för både bebis och den som bär.

Vi köpte vår Manduca sommaren 2011 när Äpplet var 5 månader ungefär, innan dess hade vi haft en trikåsjal. Vi använder fortfarande vår Manduca, även om det blir lite färre gånger nu på vintern när alla behöver vara påklädda med flera lager kläder och då kan det bli lite otympligt och knöligt. Hade Äpplet var spädis hade vi dock använt den mer även nu på vintern, eftersom hon ju inte går själv på samma sätt som nu. Nu behöver hon ju ha overall även om vi bär henne, eftersom hon ofta vill växla med att bli buren och att gå själv. Längtar tills att det blir varmare och till i sommar när vi kan börja bära lite igen. I sommar blir det dessutom kul att kombinera sele med att hon går själv, för nu orkar hon gå själv på ett annat sätt än vad hon gjorde förra sommaren.

Ibland kan jag verkligen sakna de där dagarna när hon var pytte, när jag bar henne i sjalen hemma, ammade och myste och bara var nära.

Tankar om föräldraledighet

I Lady Dahmers blogg pågår det alltid spännande diskussioner om jämställdhet, genus och feminism. Jag läser ofta i kommentarsfälten och det drar verkligen igång nya tankebanor och funderingar. Nu senast har det diskuterats kring att Lady Dahmer själv ”inte har något riktigt jobb”, är ”hemmafru och lever på sin man”, och att hon kastar sten i glashus ungefär genom att ta upp och problematisera olika jämställdhetsfrågor som delad föräldrapenning osv. Jag tycker det är otroligt intressant, och tänker väldigt mycket på det, läser andra bloggar som tar upp frågan och sånt.

Vi har verkligen inte varit några förebilder i föräldrapenningsfrågan, jag har tagit ut det mesta genom att vara hemma i 1½ år och dessutom inte tagit fullt utan försökt spara dagar och levt mest på Js lön. J har tagit strödagar här och där, men vi har väl ändå varit nöjda med vårt val, det har fungerat för oss. Men jag tycker ändå att det är viktigt att fundera på varför det är som det är. Hur hade det blivit om vi delat exakt lika? Vad i våra liv hade vi fått offra för jämställdhetskampens skull? Det är så mycket skuldbeläggande här, och många som tycker att folk borde offra mer för jämställdheten osv. Men precis som Lady Dahmer skriver så tycker jag att det är inte den enskilda personen man ska anklaga utan samhället, alla regler som styr föräldrapenninge, kvinnors löner, barnomsorg och synen på män och kvinnors föräldraroller. Det här med att män beskrivs som ansvarstagande och duktiga när de är föräldralediga, medan kvinnor inte beskrivs med några ord alls utan det bara antas att kvinnan ska vara det, det är ett så bra exempel på hur skevt allting är.

Sedan tror jag att det är så olika mellan olika familjer, vissa kör på att kvinnan tar ut mest dagar utav bara farten utan att tänka till om det, medan andra har en tanke med det för att det passar dem bäst. Kanske för att de hade fått offra väldigt mycket i sina liv om de gjort på andra sätt. Jag tror att man måste undvika att skuldbelägga, vem vill förändra sitt beteende om man hela tiden bli påhoppad och anklagad för att göra fel val? Men att ta upp frågan på ett bra sätt och väcka diskussionen, prata om det, det tror jag är jätteviktigt.

Jag hoppas att vi kan försöka vara lite mer jämställda med Es eventuella framtida syskon. Men jag tänker redan nu på exempelvis amning, om jag ska börja jobba efter 6 månader så omöjliggör det helamning i ett år, som jag helst vill. Visst, jag kan pumpa och så kan J ge barnet flaskan under dagarna, men hur ska jag hinna pumpa om jag inte ens hinner kissa i mitt framtida yrke? (och det är ju verkligen en annan, också mycket het, diskussion!)

 

Saknad

Äpplet har nu haft två ”magsjukor” på två veckor, och jag har båda gångerna önskat att vi fortfarande ammade… Så skönt det hade varit, inte behövt oroa oss för vätskeersättning (tror jag iallafall?), utan vetat att hon fick i sig det mest nödvändiga ändå. Inte behöva truga i vatten på sked, bara amma i lugn och ro.

Jag saknar verkligen amningen, mest för närheten, och lugnet som det gav oss båda. Jag har funderat över om jag faktiskt är mer stressad sedan amningsavslutet. Amningen var liksom den stunden på dagen då jag var tvungen att sitta ner och bara vara, jag kunde liksom inte hålla på och stressa runt och fixa med annat samtidigt. Och allt det praktiska förstås, herregud vad vi släpar på mat nu för tiden, smörgåsrån, russin, barnmatsburkar, vatten, tetror med juniormjölk, tallrikar, bestick, haklappar, mosiga plommon och halvätna bananer. Tidigare var det liksom bara bröst, och de var ju alltid med ändå. Förutom mat så var ju bröstet lösningen på allt, och nu önskar jag att jag insett det under tiden och utnyttjat det ännu mer 🙂 Istället för att skämmas för att Äpplet bara somnade av amning, varit nöjd med det och inte hetsat så.

Beach 2012…

Idag provade jag bikinis inför sommaren. Det var ingen rolig upplevelse kan jag säga, och det enda positiva med dagens provrumsångest är att jag är peppad på att köra plankan igen efter ett par veckors lathet. Det är ju bra förstås, men hade helst känt mig helt nöjd förstås. Jag vetifasiken vilken typ av bikiniöverdel som passar bäst nuförtiden. Ingen är riktigt smickrande för min nya post graviditet- och amningskropp… Hittade en prickig historia på Lindex som eventuellt kan passa bra, men jag kände mig inte riktigt redo för röda prickar ännu. Svart känns mer säkert, men då finns inga bra modeller. Suck, dagens I-landsproblem verkligen.