Men va?!

Jag läser inte Blondinbellas blogg, av den enkla anledningen att jag blir så otroligt arg och provocerad varje gång jag råkar göra det att det inte är bra för min hälsa. Jag vill tro att hon spelar en roll och inte är lika oförstående och verklighetsfrånvänd som hon verkar, men jag börjar tvivla på det. Hon kanske faktiskt är sådär på riktigt.

Jag såg på Facebook, via en bekants länk (som för övrigt verkade hålla med Blondinbella, inga kommentarer.), att hon nu uttalat sig om att pushup-bh-bröst i det polska esc-bidraget är sexism och att toplessbadande i badhus är jämställdhet (eller feminism eller vad man nu vill kalla det, kamp…). Klart som korvspad, kan man ju tycka, men inte Blondinbella. Jag förstår inte hur man inte kan förstå det? Och jag stör mig så otroligt på att hon bara väljer att lyfta fram de kommentarer som gör henne till ett offer, och inte de otroligt pedagogiska och snälla kommentarer som hon också får (folk ska ha cred för att de fortfarande orkar förklara…). Det är en så ful grej att göra, men självklart väljer hon att göra så.

Annonser

Och så det här att jag är så himla arg!

Precis som under förra graviditeten, har jag väldigt lätt för att bli arg. Jag tänder verkligen till, över orättvisor på jobbet, diskussioner kring artiklart på facebook, blogginlägg och sättet man plogar cykelbanorna här i stan.

Min man börjar redan nu bli måttligt trött på mig, han får ta det mesta av min ilska, inte riktad mot honom förstås men det kan vara jobbigt nog ändå. Även om man är psykolog och hyfsat van vid känsloyttringar.

Idag håller jag dessutom på att komma försent till jobbet pga min ilska, då jag är engagerad i en diskussion på facebook som handlar om våld mot kvinnor. Nu ska jag åka till jobbet och elda upp mig lite mer.

Ekolänk+ekoilska

Länkar till Ekomorsan som skriver så bra om att alla våra val idag påverkar våra barns framtid.

byttilleko

Att inte tänka på eller bry sig om att alla de val vi gör i vår vardag påverkar framtiden för de som ärver vår jord, det är så otroligt egoistiskt tycker jag. Jag förstår inte hur folk kan pumpas med all information men fortfarande göra alla dessa, för miljön, dåliga val. Det kan väl knappast undgå någon människa just nu att det är bättre för allt levande på jorden att köpa eko? Jag kanske låter hård, men jag kan bli så arg när jag ser att de flesta i min närhet fortfarande köper icke ekologiska livsmedel. Jag har förståelse för att man inte kan köpa allt eko, det kan vara svårt att få ihop det ekonomiskt (i synnerhet om man envisas med att äta kött i alla måltider), men det är inte svårt att köpa de mest basic grejerna eko. Det är INTE svårt, och det gör så otroligt stor skillnad. Om man inte gör det för världen, om det är för svårt att ta in, gör det för att du själv får i dig så avsevärt mycket mindre skit och gift. Jag tänker inte sluta skriva om det här! Bannemig.

Det här med att ett nej tydligen inte är ett nej

De här våldtäktsdomarna som inte blev av, där sex killar våldtog en tjej i ett låst, mörkt rum och att det inte verkar vara en tillräckligt utsatt situation för en fällande dom… JAG BLIR SÅ ARG! Och så otroligt jävla rädd, och känner spontant för att aldrig någonsin släppa Es lilla hand. För att försöka skydda henne mot alla dessa vidriga människor som finns därute. Kommer det att innebära ständig oro när hon växer upp och ger sig iväg på egna äventyr? Vidriga värld.

 

Inskolning dag 3

Jag har inga bra feelings om förskolan än så länge. Det är flickor och pojkar som går där, inte barn, och de är inte ute trots att det är superfint väder ute, och personalen är ganska oengagerade och faktiskt lite lata. De verkar inte känna behov av att visa upp en fasad heller, utan är på samma vis varje dag. Idag visade två av dem upp en skittaskig attityd gentemot en av de andra som är sjuk, det får man tydligen inte vara och det snackades en del skit, allt mitt framför ögonen på mig.

Det här med flickor och pojkar vs. barn, poängteras hela tiden genom sånger och lekar, kläder osv. Det är alldeles tydligt att flickor är på ett sätt och pojkar på ett annat. Flickor kan baka bullar, pojkar putsar skor och helt plötsligt blev Pippi en tjej som vickar på höfterna. Hon är väl ändå framförallt stark? Nej, den där genusmedvetenheten som det så fint skrivs om på hemsidan, den har jag inte sett röken av än så länge, snarare är det motsatsen som utövas hela tiden.

Försöker att hålla god min framför E och vara positiv, men gissar på att hon genomskådar mig. Jag saknar vår gamla förskola, fasiken vad bra den var. Men jag och J konstaterade igår att det blir tufft att pendla dit, och att vi måste försöka göra det bästa av det vi har, så snart det ges tillfälle ska jag ta mod till mig och ifrågasätta vissa saker… *samlar mod*

Den där tv-avgiften

Idag hände detta. Jag orkar knappt tänka på det för jag blir så otroligt upprörd. Det är som att alla som äger en bil måste betala fortkörningsbot för att de har möjligheten att köra för fort.

Jag kan inte ens köpa en smartphone nu, där mitt enda syfte kan vara att ringa, smsa och lyssna på musik genom betaltjänsten Spotify (som jag naturligtvis väljer att aktivt ladda ner och betalar för), utan att tvingas betala för SVTs sändningar som jag inte ens utnyttjar. Hur svårt kan det vara att avgiftsbelägga SVT-play, precis som alla andra gör? Jag skulle lätt betala för det, för jag gillar SVT och jag lyssnar på P3 hela dagarna (Sveriges Radios app är förresten den sämsta appen någonsin, där kanske lite licenspengar skulle göra gott?).

TV-licensen är så gammalmodig och har helt förlorat sitt syfte. Men det är klart, om SVT ska överleva kanske de måste tvinga folk att betala pengar för att se deras program? Jag tycker att de blivit bättre, tidigare var de flesta program rejält mossiga, men det är ändå ett otroligt konstigt och ologiskt system att finansiera sina program på nuförtiden. Det går inte att välja, köper jag en tv, dator eller telefon så måste jag betala tv-licens, trots att jag kanske bara vill läsa bloggar/kolla på TV8/spela Quizkampen.  Dessutom är det samma för alla, oavsett hur stor inkomst man har. En student ska betala lika mycket för sitt potentiella tv-tittande som en flerbarnsfamilj gör för sitt. Och fortfarande kanske man inte ens tittar på kanalerna man enligt lag ska betala för. Kanske vore en idé att avgiften var inkomstbaserad och inbakad i den övriga skatten vi betalar? Det är så himla bakvänt, konstigt och orättvist. Och jag är så ARG!

Stressen…

Läser hos Hanna om stress, som länkar till Skulden är inte min, som också skrivit om det ständigt aktuella ämnet.

”Att prestera, vara duktig, vara driven, nå framgång, ha en karriär men också ha tid för vänner och familj, baka emellanåt, vara smal, snygg, prata men inte för mycket och mitt i allt detta en känsla av att ändå inte räcka till hur mycket man än försöker.”

Så skriver Bea på Skulden är inte min, och jag känner igen mig så mycket. Man ska passa in i en viss mall, och gör man inte det får man skit för det på ett eller annat sätt, och vänder ut och in på sig själv för att försöka passa in.Varför gör vi såhär? Och varför är det så få män som känner så?

Jag har nog haft minst två panikångestattacker senaste veckan, sedan det praktiska provet. Innan det provet hade jag nog kanske haft en eller två max i livet. Under och efter det där provet blev jag återigen så medveten om att mitt sätt att vara inte funkar på alla ställen. Att jag kanske inte passar in för att jobba på ställen där man måste hävda sig så mycket, höja rösten för att höras och vara på hela tiden. Jag behöver tid att tänka efter, inte ta förhastade beslut, och när jag behöver ta snabba beslut då har jag haft tid för att läsa på vad som är rätt och har andra personer att prata med. Alla de här insikterna och tankarna, plus allt annat i livet med flytt och skit. Som vanligt händer allt på samma gång (men är det helt enkelt för att vi har mycket som händer jämt? och att det är samma för alla…).

Samtidigt som jag känner mig så stressad, pressad och orolig inför allt, så kan jag liksom inte göra något åt det. Struntar jag i att fixa inför visningen kanske det påverkar priset på lägenheten och det klarar vi inte, struntar jag i provet får jag inget leg och då får jag ju inte veta om det här jobbet passar mig eller så skjuter jag upp det till i höst och är trippelt så nervös för det då. Om två veckor är allt förhoppningsvis över, visningar, budgivning kanske till och med och provet. Förbaskade helvetesprov, jag vet inte vad jag tar mig till om jag inte klarar det denna gång.

Det är så knäppt att vissa är stressade för att det är för mycket att göra, och vissa är stressade över att de inte har något att göra. Då menar jag oron över att vara arbetslös alltså. Varför kan man inte bara fatta att om man anställde ett par till så skulle man vinna så mycket mer? Det här med att liksom släcka bränder, istället för att tänka långsiktigt? Vad är det med det egentligen?