Föräldratjänst dag 2

Igår började J jobba igen, och vår 2,5 månader långa ledighet tillsammans är nu slut. Det har gått rasande snabbt alltihop, och har varit ett fullkomligt underbart kaos av treårstrots och bebisskrik och slöa sköna dagar. Det känns både konstigt och skönt att nu gå tillbaks till någon slags vardag, och försöka hitta nya rutiner tillsammans.

Första dagen som ensam vuxen hemma gick bra, men jag kom nog lindrigt undan för jag fick hjälp med Äpplet på eftermiddag då svärföräldrarna tog med henne till stranden i några timmar. Det var ju enligt SMHI 33 grader varmt igår, så det var välbehövligt. Jag och lillebror höll oss i sovrummet i ACn under tiden. Idag var första dagen på föris för Äpplet. I Västerås har vi rätt till 15 timmar förskola när man är hemma med bebis, till skillnad från Stockholm där det är det dubbla. Äpplet kommer att gå tisdag-torsdag 9-14, vilket verkar vara det vanligaste. Jag har funderat mycket på hur jag ska lägga upp dagen för att det ska fungera bäst för båda barnen, men gissar att de här första veckorna kommer att bli halvt kaosartade oavsett vad jag än försöker med. Amningen strular fortfarande, och det är svårt att anpassa sig efter någon annan än A. I alla fall så gick Äpplet upp med J och han gav henne frukost, samtidigt ammade jag lillebror som somnade om och så gick jag upp och åt frukost, sedan vaknade lillebror igen och då var jag hyfsat klar. Då hade vi över en timme kvar till förislämning och resten av tiden ammade vi och borstade tänderna och klädde på oss, så det var en riktigt bra och lugn första morgon. På föris hade Äpplet sällskap av två andra barn, och jag kände mig plötsligt som en dålig förälder som inte vill ha sitt barn hemma… Försöker tänka bort de känslorna, och med tanke på hur glad Äpplet varit inför förisstarten så vet jag att hon faktiskt vill vara där och att våra dagar nog kommer att bli mer harmoniska om hon får leka med sina kompisar ett par timmar i veckan.

Att kalla den här tiden i livet för att vara föräldraledig, känns som ett hån faktiskt. Det här är inte det minsta soft och ledigt, det är sannerligen ett heltids jobb att vara hemma med barn, och då har jag bara två och en förskoleplats. Och har bara varit hemma i två dagar… Men livet med bebis-Äpplet var allt annat än en lugn tillvaro, och jag räknar med att det här livet blir lugnare än så. Det är saker att fixa med precis hela tiden, och jag får ta tid från fix och annat för att äta, kissa, dricka den nödvändiga kaffedrogen  och annat. Så att jag är ledig just nu, innebär endast att jag är ledig från mitt betalda arbete för att arbeta hemma, ungefär så. Med det sagt vill jag verkligen understryka att jag verkligen tycker om att ha föräldratjänst!  Tiden hemma med Äpplet är kanske den bästa tiden i mitt liv, och att ligga och titta på min jollrande gostjocka lilla 2,5 månaders bebis är kanske det finaste som finns.

Annonser

I bubblan

Vi befinner oss i bebisbubblan, eller tvåbarnskaos, kan vi också säga. Då är vi ändå båda två hemma. Men kaos blir det när jag ständigt har en bebis vid bröstet, och inte kan göra något annat än att ha honom där. Vi ammar varannan timme, i minst en timme, så tiden som är över får gå åt till att äta själv och kissa ungefär. Går det längre än två timmar mellan maningarna kommer mjölkstockningskänslorna direkt, så det är knappt värt att försöka hitta på något annat. Därför är det bara J som är tillgänglig och kan städa/diska/ge Äpplet uppmärksamhet osv, och han hinner inte med han heller, plus att vi båda är dödströtta hela tiden 😛 Värsta lyxtillvaron att vara två vuxna hemma så här i början, egentligen, men vi får ändå inte riktigt ihop det. Antar att vi snart börjar hitta lite rutiner och får en något lugnare tillvaro.

Jag vet inte hur det känns det här med att blogga just nu, jag hade gärna velat blogga för det är massor av saker som händer, trots att jag bara sitter i soffan. Men jag hinner inte blogga, just nu hinner jag för att lillebror har däckat på pappas bröst och inte hunnit vakna under tiden jag har tryckt i mig lunchen.  Jag skulle kunna blogga från mobilen, men det är så trist för jag orkar inte få ner alla tankar genom att skriva på telefonen. Det hade dock varit roligt att blogga om den här tiden, som går så otroligt fort och som vi kanske inte riktigt kommer att komma ihåg så bra när den väl svischat förbi.

Jag är mer aktiv på instagram iallafall; linamariape heter jag där.

Läget här är i alla fall lite amningsproblem, känslor av att inte räcka till för storasyster, sömnbrist och ständigt dagdrömmande om en hel natts sömn (som jag inte minns när jag fick senast, någon gång i andra trimestern kanske?), leksakskaos och diskberg. Vi kommer liksom aldrig ikapp, och jag här väl också förlikat mig med tanken om att vi inte behöver göra det just nu, kanske inte ens har möjligheten till det. Men min pedantiska sida mår ju hyfsat dåligt av att gå runt i vårt hus just nu… Försöker trycka bort den, lyckas ganska bra ändå.

Jag har insett att jag inte kommer kunna bada på flera veckor (pga otrevliga saker som händer efter förlossningen ni vet), och sörjer det ganska mycket. Vi var på stranden häromdagen, och jag kände en sån enorm längtan efter att få vara omgiven av vatten… Med största sannolikhet kommer jag åtminstone kunna bada i augusti, längtar tills dess.

Sorry för världens rörigaste inlägg, nu måste jag kissa och sen dags att amma igen.

Knep, tre år och föräldraskapsfunderingar

IMG_3587

Tre år är en tuff ålder har jag förstått, och när man dessutom ska bli storasyster och hela världen ständigt ska påminna en om det, då är nog tre år tuffare än vanligt. Äpplet reagerar starkt och ganska argt på det mesta som går emot henne just nu, och med att gå emot menar jag allt som händer, ungefär, som inte innefattar att dricka festis eller spela på paddan. Hon har cirka ingen stubin alls. Vi har ju som ni kanske förstått, haft ett par minst sagt tuffa veckor, med ganska mycket bråk och konflikter. Jag har känt mig alldeles uppgiven för jag vet inte hur jag ska hantera alltihop, jag har läst en hel del, googlat och hamnat i dumma familjelivstrådar trots att jag inte vill hamna där. Till sist lyssnade jag på några avsnitt av Knattetimmen, och även Pampers Barnvagnspromenader. I ett av avsnitten gav de ett så otroligt enkelt tips; att förbereda barnet på vad som ska hända en stund innan, för att inte störa barnet i det som hen gör just precis då. Jag testade att göra det i tisdags morse innan föris, och det fungerade direkt!

Det kanske låter helt självklart, för mig gör det det nu i efterhand, jag skulle också bli förbannad om Äpplet ville att jag skulle göra en sak precis på studs när hon ville och när jag kollade på ett roligt program på tv eller var mitt uppe i en viktig grej. Inte så konstigt att man flippar lite egentligen. Så nu säger jag till henne att jag själv går och borstar tänderna, och att jag ropar på henne när jag är klar så att hon kan komma och borsta och sedan klä på sig kläderna. Vinst (nästan) varje gång! Jag har inte behövt släpa henne till badrummet en enda gång, eller haft några större konflikter alls faktiskt. Imorse blev hon skitarg när jag ville att hon skulle kissa innan frukost, men det löste sig ganska bra ändå.

Hon är så knasig med det här med att kissa, hon väntar in i det sista och sitter och hoppar fram och tillbaks på stolen eller golvet (hon påstår att hon helt enkelt dansar!) men vägrar erkänna att hon behöver kissa. Och så blir det urakut plötsligt och då håller hon nästan på att kissa på sig, vilket även har hänt. Vi  försöker ha som regel att kissa innan maten, men idag glömde jag bort det, så det var mitt misstag som utlöste konflikten, men skönt att det löste sig.

Jag tycker att jag blir lugnare i mitt föräldraskap när jag kan se min egen del i konflikten, och inte bara gå runt och tycka att hon är jobbig och omöjlig. Oftast är det faktiskt jag som är orsaken till konflikten för att jag försöker bestämma över henne och få henne att göra exakt som jag vill hela tiden. Som häromdagen när vi hade värsta bråkeftermiddagen, som utlöstes av en så enkel sak som att hon ville gunga på en speciell lekplats som inte jag ville gunga på, plus att jag var inställd på att gå och handla innan gungning. Hade jag bara gett med mig och gungat med henne i fem minuter, så hade vi sluppit allt bråk. Men nej, jag är så himla envis och så blev det som det blev. Och det här med att bli storasyster är något som vi föräldrar tvingar henne att bli, och därför är det ju verkligen vårt ansvar att försöka göra den enorma omställningen så bra för henne som det bara går, och inte bestraffa henne för att hon faktiskt reagerar – positivt som negativt. Hon förstår så otroligt mycket, och är samtidigt så himla liten fortfarande.  Jag känner att hennes närhetsbehov ökar just nu, hon vill absolut ligga mellan oss i sängen och vill sitta under min arm när vi läser. Detta samtidigt som hon kan göra allt fler saker själv. Hon skriver sitt namn själv redan, och hittar på egna sånger på löpande band och har verkligen en egen åsikt om precis allt som händer. Hon förstår allt som händer och hon minns saker som vi knappt noterar, och berättar gärna om allt som händer för allt och alla.

Denna lilla människa som gör mig till världens lyckligaste människa och samtidigt får mig att bli galen ibland, och gråta ganska ofta. Hon är verkligen en egen liten person nu, som vi får lyxen att lära känna på första parkett.

Tjockistrött

Ni vet ju att jag är så sjukt trött på allt som har med graviditeten och att vara tjockis att göra. Idag är en sånär extrem ”jagvillfödanuuuuuuu”-dag. Och Äpplet har återigen gått in i en supertrotsperiod, ni kan ju gissa hur väl det fungerar tillsammans med megasupergravidläget… Mitt tålamod är jättelågt, jag erkänner det, och Äpplet är expert på att trycka på precis rätt punkter som gör mig vansinnig. Eller ja, det kanske inte är så konstigt att bli arg över att bli slagen i tid och otid, som just nu är hennes första reaktion när hon blir arg och irriterad. Jag orkar inte hålla uppe en fasad, utan säger helt ärligt och ibland med tårar hur ledsen jag blir när hon slår mig. Inte så himla pedagogiskt kanske, men jag orkar bara inte just nu. Förut när vi alla satt i sängen, försökte jag i alla fall att förklara för henne att jag inte var så där ledsen bara på grund av henne, utan att jag var trött på att vara tjock och inte kunna vara med henne som vanligt och inte orka. Och att jag längtade efter lillebror så att pappa kan ta hand om honom också, och att vi får vara tillsammans allihop. Jag vet inte hur väl hon kan ta in sån information, men det kändes bra att försöka nå fram i alla fall. Känner mig verkligen som en riktigt usel förälder just nu, och jag vet att allt jag känner som jobbigt är ju tusen gånger jobbigare för henne…  Det är så frustrerande att hela tiden vara rädd för att hon ska råka sparka i magen, inte kunna krama henne som vanligt, bära runt på henne och vara nära henne som när jag inte har en stor himla basketboll i vägen. Jag orkar inte ens lyfta upp henne i gungor eller i bilstolen för att det drar och spänner så mycket i magen när jag gör det. Frustrationen i kombination med extra känslig gör att jag gråter ganska mycket vissa dagar… Fy vad skönt det ska bli att vara ogravid snart.

Sängrummet

Igår flyttade ännu en säng in i vårt hus, en 90-säng som nu står bredvid vår 160-säng i vårt sovrum. Bredvid min del av sängen står även spjälsängen nu, och detta innebär att hela vårt sovrum nu är en enda stor säng ungefär. Vi får knappt plats själva känns det som. Igår eftermiddag la sig Äpplet i spjälsängen, som då stod kvar i hennes rum och som fungerat som lite myssoffa där, och berättade för mig att hon tänkte sova i sitt rum inatt. Hon gör så där ibland, att hon bara bestämmer sig för att hon ska göra en sak som vi föreslagit tidigare, och då är det ju verkligen bara att köra! Så så fick det bli, och inatt sov hon i sin växa-säng (som stått i vårt rum bredvid min sida av sängen tidigare) i sitt rum fram till kanske 04, då hon blev kissnödig och därefter ville sova hos oss. Så då sov hon i 90-sängen som nu står på Js sida av sängen, och det gick hyfsat bra förutom lite knorrande om att hon ville sova mellan oss. Men jag vågar inte ha henne mellan oss längre för hon är ju som ett mindre rådjur nuförtiden, så hon somnade till slut i ”sin” del av sängen och sov till 07.45. Hurra!

Vissa saker måste dock förfinas i vår sömnkonstellation, det är lite jobbigt att inte få plats med ett nattygsbord och J får inte plats med mobilen som han måste ha för att ställa alarmet på morgonen. Och vi måste fixa nattlampa till både Äpplets rum och hallen, för att vi alla ska hitta varandra mitt i natten. Och hur allt ska bli när lillebror kommer vet jag inte, men vi har väl en förhoppning om att han ska gilla spjälsängen lite mer än vad Äpplet gjorde, och att jag ska slippa ligga med honom på mig första månaderna… Även om jag sov ganska bra tack vare det, så kunde J aldrig sova tillsammans med oss den första tiden. Det vore mysigt om det gick att amma på kvällen/natten och sedan lägga över i babynestet i spjälsängen en stund. Med Äpplet gick det att göra så i cirka 10 sekunder, sedan vaknade hon.

Skönt att vi i alla fall har en säng till nu, om det blir samsovning med två barn (vilket verkligen inte gör någonting alls bara det fungerar för båda barnen att sova tillsammans) av det här till slut. Sitter nu och letar efter 250 cm breda lakan eller sängbottenöverdrag… 🙂

Tre år!

 

20140219-150115.jpg

I lördags fyllde hon tre år, vår lilla Päppla. Vi hade bullkalas för familj och vänner, och det blev så lyckat! Huvudpersonen hade nog sin roligaste dag i livet vad det verkade, ätandes bullar och med allas uppmärksamhet på sig från morgon till kväll. Hon fick lagom mycket presenter, alla jättefina, och var helnöjd med allt hon fick.

Att hon är tre år är helt ofattbart. Jag minns ju när jag var gravid i de här veckorna med henne, hur det kändes och hur vi längtade efter henne. Och nu är hon tre år. Tre år är en minst sagt spännande ålder, vi fajtas och kramas om vartannat, hon säger ”dumma!” och är rasande, för att i nästa sekund vilja kramas och sitta i famnen. Hon frågar massor och är otroligt nyfiken, vill vara med överallt, förstå och återberätta, förklara och lära oss. Hon förstår så mycket, hon är så smart och klurig, bra på saker och lär sig snabbt. Hon har en otroligt hög integritet, och jag älskar i smyg när hon inte vill kramas och håller fast vid det. Samtidigt är hon otroligt kärleksfull, och ofta när vi sitter ned och äter tillsammans slår hon ut med armarna och säger ”Åh vad jag älskar er!”. Det gjorde hon även i helgen, när mostrarna med respektiven var här på besök, det gör en verkligen alldeles varm i hjärtat.

Jag har varit förälder i tre år nu, och det blir verkligen bara bättre och bättre, på så många olika sätt. Jag och J lär känna varandra på nya sätt, och jag lär känna nya delar av mig själv. Och förstås, att få vara med och lära känna Äpplet, världens mest fantastiska lilla person, finns inte nog med ord för att beskriva hur häftigt det är.

Gaahhhh!

Äpplet just nu alltså, hon driver oss båda till vansinne! Jag vet inte om det är åldern, vår lite konstiga sommar med flytt och inga rutiner, massa nya vuxna hela tiden eller en kombination av alltihop, men hon är stundtals fullkomligt ohanterlig. Hon skriker för minsta lilla, som att vi inte fixar fram mellis tillräckligt snabbt eller att hon inte får använda de nytvättade trosorna trots att de är blöta, eller att vi just för tillfället inte kan sitta en millimeter bredvid henne och rita katter på löpande band. Det går inte att ta med henne i affärer, för hon springer bara ifrån oss, och förstör butiksinredningen eller river ner varor. Om jag ber henne att lugna sig svarar hon med att skrika eller slåss, ofta slutar det med att en av oss får gå ut med henne. Eller så åker en av oss och handlar utan henne.

Jag försöker i princip alltid förklara varför hon inte för göra vissa saker, som att jag/pappa/personalen i butiken blir ledsna, saker som vi fått av vänner går sönder, hon kan skada sig själv etc. Men hon lyssnar inte/förstår inte utan svarar ofta med ”Nej, det blir du inte”, eller ”Nej, mamma den går inte sönder!”. Då är det liksom inte lönt att fortsätta argumentera, för då stänger hon av och har bestämt sig. Jag har börjat gå ifrån, men det känns inte heller bra. Och det känns inte heller bra att ta en massa fighter och bråka egentligen, men vissa saker är ju faktiskt bara inte okej. Jag inser att om vi bara låtit henne styra och anpassat dagarna mer efter henne, så hade vi haft en mindre konflikttät vardag, men det går inte att göra så riktigt heller.

– – – –

Jag slåss med mina demoner, de där om ”vad alla andra tycker”, och hör Jesper Juuls ord i öronen, och tänker på det där som stod i attachment parenting-bloggen förut. Alla hemmaföräldrar som visar upp alla pedagogiska färgglada roliga dagar de har med alla sina barn…

Ja, såklart vet jag bara det de visar upp utåt, men kan inte låta bli att känna mig misslyckad när jag ofta känner mig trött på mitt barn. Får dåligt samvete av att tänka att jag hade velat ha lite tid för mig själv, och att det ska bli skönt att påbörja inskolning på föris på måndag. När jag tänker att vi alla nog mår bra av vardag och rutiner och tid för egna projekt och sammanhang, får jag också dåligt samvete. Hon ska ju ha det bäst och roligast med oss, att hon ska bli nog stimulerad av att bara vara med sina föräldrar. Men så tänker jag att så kanske det inte behöver vara heller… Att vi mer ska vara hennes trygghet. Att hon är så här ”krävande” och ”trotsig” för att vi är de som är henne närmast och som hon kan vara sig själv med. Jag hoppas bara att mitt (eller vårt så klart) tålamod är tillräckligt för att hon ska kunna utvecklas genom den här jobbiga fasen hon är i. Om vi har det jobbigt, så har ju hon det dubbelt så jobbigt, tänker jag, så där vuxet och förstående. Men ibland orkar jag inte vara sådär vuxen, utan blir barnslig och skriker tillbaks, går därifrån.

Nu ska jag beställa Trotsboken tror jag, efter att ha läst om den på flera olika ställen.