Amningsproblem

Jag trodde att amningen med lillebror skulle gå bra, om vi bara fick en bra start. Vi fick en riktigt bra start, och första veckan tyckte jag att amningen fungerade bra, mjölken rann till dag 2 och jag tyckte att han var så duktig med att få ett bra tag och så. Men nu, katastrof! Han skriker och får panik vid nästan varje amning, 7 av 1o amningstillfällen slutar med gråt och skrik och han blir liksom aldrig riktigt mätt verkar det som. Jag är helt inställd på att amma ofta och har inget emot att tillbringa dagarna i soffan ammandes, men nu är varje amningstillfälle en skrikfest och vi får alltid avsluta mitt i för att han bara får panik.

Jag blir så ledsen, jag misstänker att han har ont i magen, och precis som med Äpplet känner jag mig så hjälplös och frustrerad. Jag ser ju på honom att han har ont troligtvis, när hans lilla ansikte skrynklar ihop sig. Det är ett helt annat skrik än det han har på skötbordet, som är mer argt… Det gör sådär ont i hela mig av hans smärtskrik, och jag vet inte alls vad jag ska hitta på för att lindra smärtan för honom.

Hoppas hoppas att det snart går över, som det gjorde för mig och Äpplet när hon var två månader ungefär. Då gick allt bara mycket enklare, och vi kunde plötsligt liggamma på nätterna utan problem och hon började sova mycket bättre.

Annonser

Jo…

20140604-174907-64147738.jpg

Han sov i nästan två timmar där på täcket. Jag hann med kaffe, tidning, två telefonsamtal, lite plock och disk och slösurfande… Så skönt.

Gullunge. Jag kan inte förstå hur man kan vara orolig för att inte kunna älska sitt andra barn lika mycket som det första. Herrejösses, kärleken till de där två barnen, den är helt enorm. Och alldeles självklar.

I bubblan

Vi befinner oss i bebisbubblan, eller tvåbarnskaos, kan vi också säga. Då är vi ändå båda två hemma. Men kaos blir det när jag ständigt har en bebis vid bröstet, och inte kan göra något annat än att ha honom där. Vi ammar varannan timme, i minst en timme, så tiden som är över får gå åt till att äta själv och kissa ungefär. Går det längre än två timmar mellan maningarna kommer mjölkstockningskänslorna direkt, så det är knappt värt att försöka hitta på något annat. Därför är det bara J som är tillgänglig och kan städa/diska/ge Äpplet uppmärksamhet osv, och han hinner inte med han heller, plus att vi båda är dödströtta hela tiden 😛 Värsta lyxtillvaron att vara två vuxna hemma så här i början, egentligen, men vi får ändå inte riktigt ihop det. Antar att vi snart börjar hitta lite rutiner och får en något lugnare tillvaro.

Jag vet inte hur det känns det här med att blogga just nu, jag hade gärna velat blogga för det är massor av saker som händer, trots att jag bara sitter i soffan. Men jag hinner inte blogga, just nu hinner jag för att lillebror har däckat på pappas bröst och inte hunnit vakna under tiden jag har tryckt i mig lunchen.  Jag skulle kunna blogga från mobilen, men det är så trist för jag orkar inte få ner alla tankar genom att skriva på telefonen. Det hade dock varit roligt att blogga om den här tiden, som går så otroligt fort och som vi kanske inte riktigt kommer att komma ihåg så bra när den väl svischat förbi.

Jag är mer aktiv på instagram iallafall; linamariape heter jag där.

Läget här är i alla fall lite amningsproblem, känslor av att inte räcka till för storasyster, sömnbrist och ständigt dagdrömmande om en hel natts sömn (som jag inte minns när jag fick senast, någon gång i andra trimestern kanske?), leksakskaos och diskberg. Vi kommer liksom aldrig ikapp, och jag här väl också förlikat mig med tanken om att vi inte behöver göra det just nu, kanske inte ens har möjligheten till det. Men min pedantiska sida mår ju hyfsat dåligt av att gå runt i vårt hus just nu… Försöker trycka bort den, lyckas ganska bra ändå.

Jag har insett att jag inte kommer kunna bada på flera veckor (pga otrevliga saker som händer efter förlossningen ni vet), och sörjer det ganska mycket. Vi var på stranden häromdagen, och jag kände en sån enorm längtan efter att få vara omgiven av vatten… Med största sannolikhet kommer jag åtminstone kunna bada i augusti, längtar tills dess.

Sorry för världens rörigaste inlägg, nu måste jag kissa och sen dags att amma igen.

Sova fyra

Flera av mina favoritbloggare har fått bebis – My för några veckor sedan, och Hanna i helgen, och jag börjar förstå att det inte är så där otroligt långt kvar för oss. Lägger det mesta av förberedelserna och fixandet till efter att jag slutat jobba om 2,5 vecka, men börjar ändå fundera på en del, som det här med hur vi ska sova.

När Äpplet var spädis och alldeles ny, sov hon på mig de första två månaderna. Då sov vi ensamma i 120-sängen, och J sov på en madrass på golvet köket. Mest för att vi bodde i en etta och han jobbade och var tvungen att få sova om nätterna, och vi ammade med lampan tänd som om det inte fanns någon morgondag. Jag kom inte igång med liggamningen förrän senare, kanske just av den anledningen att hon bara somnade när hon låg på mage på min mage. Nu har vi lite lösa planer på att försöka få Äpplet att inse hur otroligt häftigt det vore att flytta in hennes säng i hennes rum och få sova helt ensam! Men jag tror att det är lönlöst om jag vara ärlig, för hon är så himla tre år och kommer att vara anti allting vi föreslår. Om vi inte lyckas vara sluga och få det till att hon kommit på idén helt själv… Det vore skönt att kunna ställa in spjälsängen i vårt sovrum istället, och sen låta Äpplet komma in till oss de nätter hon behöver, men att inte ha båda barnsängarna i vårt rum. Det blir nog ganska trångt gissar jag. Äpplet sover, efter den lyckade nappavvecklingen, hela nätter i sin växasäng just nu, och går över till oss utan att kräva vår hjälp, därför tror jag att det hade fungerat med eget rum nu. När nappen fortfarande fanns med i bilden var det helt otänkbart med eget rum, men nu är situationen en helt annan.

Jag är helt öppen för att ha en bebis sovandes på mig första tiden nu också, det gick bra, men är precis lika öppen för att  bebisen lika gärna kan vilja ligga ensam i sin spjälsäng med öppen sida mot vår säng. Jag ska försöka sy ett babynest under de sista veckorna, och hoppas att bebis vill ligga i det, men man vet ju aldrig. Hur som helst så skulle vi behöva lösa hur vi ska sova om Äpplet plötsligt tvärvänder och ska ligga i vår säng igen, det är ett scenario som jag tror kan ske när bebisen väl är här och hon blir liten igen. Jag tänker absolut inte bråka med henne om det, då får hon göra det tills hon kommer på andra tankar, allt annat tror jag är meningslöst och bara skapar nya problem. Men det blir onekligen trångt i vår 160-säng med två vuxna, en treåring med ett rörelsemönster som ett rådjur och en nyföding. Framförallt vågar jag inte ha Äpplet i sängen om lillebror ligger fritt som Äpplet gjorde, och vi ammar oss igenom nätterna. Har tänkt att vi kanske skulle kunna ställa in en 90-säng (som vi inte har) bredvid och låta henne ligga på Js utsida på den liksom. Men då måste vi som sagt skaffa en 90-säng…

Nu när jag skrivit ner allt det här, så inser jag att vi inte kommer att ha någon färdig lösning tills han kommer, utan vi får se vem han är och vad han föredrar. Och om vi kan hitta på ett slugt sätt och få Äpplet att vilja sova i sitt eget rum, så är det bra. Men det får gå som det går, jag vet bara att det är dödsdömt att bråka med henne om det. Dessutom är sova i eget rum ett så stort steg och vi måste ta det lugnt med det.

Baksidan med sommaren

Inatt vaknade E som hon brukar göra nuförtiden, mitt i natten, och ville ha vatten. Jag tittade på klockan, 04.14, och pustade ut eftersom hon brukar somna om när det är så tidigt. Tji fick jag. Vi vaknade alla tre 04.14, mest synd är det om J, som jobbar idag och som ska på sin egen avtackning ikväll med jobbet. Själv ska jag snart sova lite förmiddagslur, och E sover väl extra länge idag efter lunch på föris helt enkelt. Det är det där himla ljuset som väcker henne tror jag, för hon vaknar bannemej varenda natt mellan 04 och 05 och ska ha det där jäklarns vattnet. För det mesta är det ju okej, hon dricker sitt vatten (hon är ju så urgullig under tiden också, så man dör lite) och sen säger hon ”Ja va litt tössti ja!” och så lägger hon sig ner och somnar om på ett par sekunder (ännu gulligare är hon då förstås). Men inte inatt, förbannade ljus! På lördag vänder det, då går vi mot mörkare tider igen, yes! 😛

Minns nätterna när hon var liten spädis, när vi vissa nätter ammade flera timmar i rad och jag ändå orkade vara social och hyfsat pigg på dagen. Tänk vad lite hormoner kan göra… Jag sov sällan när hon sov, eftersom hon sov i ultrakorta intervaller, och då hann jag aldrig somna. Dessutom sov hon ju ofta i sjalen, minns jag nu. Åh, snark…

Jag hjärta Manduca och sjal

110318 001

Det är många som googlar Baby Björn och kommer hit till min blogg. Det är i alla fall minst en om dagen, ibland flera, som har sökt ”Baby Björn sitta framåt” eller nåt liknande. Ja, jag är ju helt emot att man ens ska använda BabyBjörn pga just att bebisar inte ska åka framåtvända så tidigt och för att BabyBjörn-selarna är så omdiskuterade vad gäller ergonomin för både bebis och den som bär.

Vi köpte vår Manduca sommaren 2011 när Äpplet var 5 månader ungefär, innan dess hade vi haft en trikåsjal. Vi använder fortfarande vår Manduca, även om det blir lite färre gånger nu på vintern när alla behöver vara påklädda med flera lager kläder och då kan det bli lite otympligt och knöligt. Hade Äpplet var spädis hade vi dock använt den mer även nu på vintern, eftersom hon ju inte går själv på samma sätt som nu. Nu behöver hon ju ha overall även om vi bär henne, eftersom hon ofta vill växla med att bli buren och att gå själv. Längtar tills att det blir varmare och till i sommar när vi kan börja bära lite igen. I sommar blir det dessutom kul att kombinera sele med att hon går själv, för nu orkar hon gå själv på ett annat sätt än vad hon gjorde förra sommaren.

Ibland kan jag verkligen sakna de där dagarna när hon var pytte, när jag bar henne i sjalen hemma, ammade och myste och bara var nära.