BLW och matstart

Vi kämpar på med amningen, men jag har en tanke om att kanske lillebror hellre vill äta riktig mat. Vi har börjat testa lite, hittills har han fått slicka på en stor morot när vi ätit, fått några skedar rismjölsgröt och smakat på vår mat i den där lilla umamigrejen (man pillar in mat i en liten nätpåse som barnet kan suga på och få smaka på maten på det sättet). Gurka fick han också smaka på, men då började han gråta! Ingen hit alltså. Men resten har varit uppskattat tror jag, och maten i nätpåsen har han faktiskt sugit i sig. Han har ju inte lärt sig att få ner maten i halsen ännu, utan det mesta som han matas med ramlar ut, men det är ju en process han måste gå igenom. Vi ammar på på hans villkor, det är okej.

Jag var helt inställd på att inte låta honom smaka på mat alls förrän han fyllt sex månader, men han är så tidigt med allt (sitter upp, tar tag i saker och för dem till munnen, visar intresse för maten) så därför känns det rätt att börja nu. Vi tar det jättelugnt förstås, men jag tycker att hellre sitta och experimentera med ätbara saker när vi äter än att sitta med en bitleksak. Då får han liksom vara med i det vi gör också. Flaska tar han inte alls, men jag tänkte se om han skulle kunna tänka sig ersättning på en pipmugg istället om det behövs någongång framöver. Flaskan är kanske överflödig egentligen. Han har förresten fått smaka majskrokar också, men tyvärr har han kräkts så mycket efteråt så jag är lite försiktig med dem sedan dess. Majskrokar är annars en bra grej tycker jag, det märks verkligen att han tränar på att svälja och hantera saker i munnen med dem.

20140930-111353-40433065.jpg

Annonser

Barnmat

Kostdoktorn skriver om att många föräldrar väljer att inte följa Livsmedelsverkets råd om att endast servera lättprodukter till barn. Det glädjer mig att läsa, personligen slängde jag de två senaste broschyrerna från Bvc om mat till barn från ett års ålder. Det var efter att jag läst rådet om att man bara ska ge lättmjölk till sitt barn, och självklart ser resten av råden likadan ut, margarin, matolja, lättfil, light bla bla bla. Jag skulle aldrig ge Äpplet margarin eller något liknande. Nej, tacka vet jag smör, grädde och standardmjölk. Om det serveras enligt Livsmedelsverket på Äpplets framtida förskola, vet jag faktiskt inte hur vi kommer att göra, om vi kanske kommer att försöka påverka det på något vis. Mat är viktigt för oss, och jag tror att maten vi väljer påverkar våra kroppar mer än vi tror.

Blåbär

Igår köpte jag två nödsituationsbarnmatsburkar (långt ord det där), för det är så bra att ha när jag äter något som inte är så Äppelvänligt, som sallad. Testade en av dem till lunch igår, en ekologisk ettårsportion pasta med tomat och basilika. Och oj vad hon åt! Testade att mata för första gången på flera veckor, och det gick faktiskt jättebra. Det är ju inte ens en halv burk hon äter, men tro mig, det är bra! Till efterrätt fick hon konserverade blåbär som vi fått av en släkting till J, nomnomnom sa hon, så det var nog gott! Jag tycker att det är bra att det fungerar att mata ibland också, hon får ju i sig mer mat då och då kanske hon förstår att man kan bli mätt av maten också, och inte bara leka med den som hon oftast gör. Vi har oftast inget emot det, det är ju liksom det som hela vårt tänk går ut på, men visst är det kul att det går åt ”rätt” håll och att mat blir mat och inte bara lek.

image

Elva månader

Bebisen fyllde elva månader förra helgen, elva månader! Vårt lilla knyte är nu ett litet barn med världens personlighet, knasigt.

Elva månader gammal, kryper Äpplet snabbare än blixten, gärna ut till skåpet med skräp och diskgrejer under diskbänken. Där finns det spännande saker. Badrummet är också en favoritutflykt, öppna locket till toaletten, riva toalettpapper eller tidningar, krypa in i kattlådan, det finns inga gränser! Hon går själv ibland, några steg, om målet är tillräckligt spännande. Men om hon kommer på att hon går, stannar hon till och sätter sig ner mycket kontrollerat och fortsätter sedan krypa. Att gå längs med möbler eller vuxenben går utan problem, och står själv gör hon långa stunder väldigt stadigt.

Det mest populära ordet att säga är ”Titta”, det låter ”Tiitaa”, och hon säger det oftast flämtande liksom. Ibland varvar hon titta med ett ”Se!”. Mamma och pappa säger hon, men inte alltid mot mig eller J, utan liksom allmänt om allt. Allt är ”mamamama”, eller ”babapapapaba”.  Den där berömda lampan som alla bebisar verkar gilla, den struntar hon konsekvent i, trots att alla hon träffar ihärdigt försöker få henne att titta på den.

Äpplet är nästan alltid glad, och alla andra verkar tycka det också, för det är den mest frekventa kommentaren om henne, att hon är ett så glatt och härligt barn. Det gör en förälder glad, och det är liksom lugnt att det bara är vi som får se hennes mindre glada sidor, för de finns ju självklart också.

Att äta mat och att sova är fortfarande inte favoritsysselsättningarna. Amma och vara vaken är roligare. Sömnen går dock bättre, hon somnar nästan alltid i vagnen, och för det mesta utan problem i sin egen säng om dagarna. På nätterna är det fortfarande vår säng som gäller, med undantag för de två-tre första timmarna som hon ibland kan sova i spjälsängen. Det gör oss fortfarande ingenting, och jag tror att alla tre sover bäst tillsammans.

Lasagne!

Efter ett par veckor med mest amning verkar det som att Äpplet börjar intressera sig för mat igen. Vi har erbjudit förstås, men det mesta har hon viftat ner på golvet eller helt enkelt inte ens rört. Men igår gjorde vi lasagne, och gissa om det gick hem! Hon åt mer än hon gjort på jättelänge, och drack sedan ett halvt glas vatten ur sin pipmugg. Idag serverade jag lasagnen även till lunch, men det gick lite sämre. Till frukost fick hon Sempers åttamånadersgröt med banan och aprikos, hon gillade sexmånadersgröten tidigare, och nu åt hon åtminstone fem-sex skedar av den vilket är superbra för att vara hon.

Lasagnen är toppen som ”BLW-mat”, alltså plockmat. Hon kan äta nästan alla bitar med fingrarna, och jag känner mig inte orolig för att hon ska sätta bitarna i halsen eftersom allt är så mjukt. Gröten äter hon ju på sked som jag ger henne, och det brukar gå bra. Men det går inte att ge henne en egen tallrik, den har hon i golvet nästan innan jag hinner ställa fram den.

Pipmuggsgenombrottet

Äpplet har lärt sig dricka själv i pipmuggen! I måndags trillade polletten ned, när jag visade henne att om hon lyfte armarna när hon höll i muggen såg kom det vatten. Sedan dess går det galant och om man tar ifrån henne muggen nu blir hon jättearg. Idag åt hon banan så som man ska göra, genom att hålla i skalet alltså. Stolt mamma är jag 🙂

image