Förlossningen med lillebror

Fredagen den 16 maj, BF+1. Jag hade en tid hos min barnmorska kl 12, hon skulle klämma in mig mellan en patient och hennes lunch. Jag hade Äpplet hemma den dagen, och hade tänkt ta med henne till MVC, men dagarna innan började jag fundera över det där med hinnsvepning och att jag kanske skulle be om en sån. Därför kändes det mindre lämpligt att ta med Äpplet, så J fick ta en promenad hem på lunchen och lunch med henne under tiden jag var på MVC.

Hinnsvepningen kändes förstås, inte så att det gjorde ont men såklart inte det skönaste som finns. Kände mig lite underlig i kroppen efteråt, lite upprymd, förväntansfull och så lite öm förstås. Sa hejdå till min barnmorska, efter att ha bokat tid för nästa besök och pratat om igångsättning… Hemska tanke! Åkte hem till J och Äpplet som hunnit äta lunch. Åt min lunch, en vegetarisk sallad jag fixat till innan jag åkte, och vinkade hejdå till J som åkte tillbaks till jobbet igen. Baxade in mig själv och Äpplet i bilen och åkte ut till Hälla, vårt närmsta shoppingcenter här i stan, för att handla lite mat. Vi gick runt i affärer, köpte henne nya skor och avslutade med mathandlingen. Under hela tiden kände jag mig så där lite konstig i kroppen, som att den inte var riktigt som vanligt.  Tänkte att det nog berodde på hinnsvepningen.

Vi kom hem  vid två, och jag lade in all mat, skickade ut Äpplet i trädgården och kom ut till henne med varsin glass. Vi satte oss ner i solen och våra glassar, och under tiden tror jag att jag fick första värken. En mycket diffus sådan, men tillräckligt stark för att få mig att behöva gå inomhus och andas i fyrkant litegrann. Tankarna började snurra i huvudet, och jag sa till Äpplet att jag var tvungen att lägga mig i sängen en stund. Jag laddade ner en värktimer och började klocka det där diffusa, som verkade komma ganska tätt ändå, ibland med 2-3 minuters mellanrum, men ibland med 6-10 minuters mellanrum. Klockan blev tre, och jag ringde till J på jobbet och sa att jag trodde att det var dags nu. Han lät lite stressad på rösten (!) och sa att han skulle packa ihop allt och skynda sig hem. Under tiden han började ta sig hem ringde jag förlossningen och förklarade läget, och barnmorskan sa det jag redan förstås visste, att antingen har det dragit igång tack vare hinnsvepningen, eller så är det bara träning. Jag var välkommen att ringa tillbaks, och hon sa att jag kunde ta två Alvedon om jag ville, och försöka sova samt lämna bort Äpplet om det gick.

Jag vaggade runt i huset och packade det sista i BB-väskan, det var tufft att ta värkarna stående, och jag kände mest för att sitta ner i ett tyst mörkt rum. J kom hem och strax efter kom farfar och hämtade Äpplet. Farfar hade aldrig cyklat hem från jobbet så snabbt, sa han, och var fortfarande svettig och andfådd när han kom till oss. När de hade åkt, satte jag mig i soffan och bad J fixa en smörgås till mig, och så tittade vi på tv en stund. När klockan var omkring halv fem (tror jag, minns sådär bra om tiderna), började jag känna att det är nog inte träning, det måste vara på gång, och oavsett vad det är så måste jag få bekräftat vad det är. J ringde förlossningen, för jag orkade inte prata i värkarna, och de sa att vi var välkomna in för en kontroll.

Jag tror att vi kom in till förlossningen strax före halv sex, och fick gå in på ett tillfälligt rum för att göra CTG-kurva. Jag kämpade på med värkarna därinne i 20 minuter, och sedan kom en barnmorska och konstaterade att jag var öppen fyra centimeter! Underbart! Och skitläskigt, det var dags nu verkligen alltså. Vi blev visade till ett rum, och undersköterskan som följde med oss frågade om smärtlindring. Jag svarade att jag framförallt ville ha lustgas, och ingen EDA eller något sånt. Hon frågade också om jag ville bada eller ha ett gåbord eller liknande, och jag tackade ja till ett gåbord. Vi fick in ett gåbord snabbt, och undersköterskan sa att vår barnmorska snart skulle komma in och prata med oss. När undersköterskan lämnat rummet och jag ställt mig vid gåbordet, kom ytterligare en värk, och plötsligt kändes det otroligt jobbigt och gjorde ganska mycket mer ont. Det kändes jättejobbigt att ta värken stående, och jag fick med Js hjälp kravla mig tillbaks till sängen, och tog nästa värk sittande på sängen med armarna runt J. Mitt i värken kände jag en jättestark känsla av att behöva krysta, och det gick inte att stå emot alls! Skrek åt J att nu krystar jag, och när värken var över ringde J på klockan. Efter en kort stund kommer en undersköterska in, J säger till henne att det nog är dags nu och hon svarar lugnt att ”Jaså, är det helt säkert det? Jag ska hämta barnmorskan som är ansvarig för er…” Och strax efteråt kommer ”vår” barnmorska in och även vår undersköterska igen, och jag tror att båda direkt förstår att det är allvar nu. Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag är helt öppen, och jag kan inte stå emot krystvärkarna alls nu… Någon av dem rullar in en vagn med massa grejer på, och jag inser att nu, nu ska jag föda! Äntligen! Strax efteråt går vattnet, det är en helt galen syn för det är som när en val sprutar vatten ur sitt hål på ryggen ni vet. Helt sjuk grej.

Jag försöker lite desperat få grepp om situationen och frågar hur långt det är kvar tills han är ute, och barnmorskan förklarar att det är inte alls långt kvar. Jag berättar för henne att jag är väldigt rädd för att gå sönder nu när det går så snabbt, och att jag inte vill bli liggande i ryggläge och vara inaktiv som sist då jag inte kände mig särskilt delaktig i min förlossning. Hon svarar att hon ska göra allt hon kan för att hjälpa mig, och att jag måste vara beredd att trycka på och hålla emot när hon säger till. Hon förklarar att för att få mesta möjliga kraft för att krysta, ska jag lägga mig ner och hålla om mina ben i knäveckshöjd. När nästa värk kommer håller hon på min mage och berättar när jag hittar rätt muskler för att krysta mest effektivt, och undersköterskan påminner om att trycka hakan mot bröstkorgen och försöka rikta mina urkvinneskrik inåt istället för utåt, för att inte slösa krafter. J står bredvid mig hela tiden och stryker mig över pannan och peppar i värkarna och lugnar mellan dem, påminner mig att andas och återhämta mig mellan värkarna. Jag får inte mycket hjälp av värkarna, förklarar barnmorskan, utan måste ta i mycket på egen hand. Jag känner mig ändå stark, och lyckas vila, andas och varva ner mellan krystvärkarna, ja, så gott det går med tanke på situationen i alla fall. Jag har ingen uppfattning om tid och antal krystvärkar, men hela tiden påminner personalen mig att nu är det inte långt kvar. Jag förstår knappt någonting av alltihop, för det har gått så snabbt allting, men förstår ändå att snart kommer vi få träffa vårt andra barn.

Efter en krystvärk säger barnmorskan att nu är det bara två-tre värkar kvar tills han kommer, och jag försöker lyssna på hennes instruktioner om hur mycket jag ska ta i. Jag känner i hela kroppen var bebisen befinner sig, och plötsligt är han jättenära och smärtan blir totalt vansinnig. I en minut eller något sånt, är smärtan helt olidlig och jag skriker nog all världens svärord. Jag hör hur J och personalen skrattar och peppar om vartannat, och smärtan finns kvar mellan värkarna… Det är knappt så jag står ut, men det finns ju inga val direkt. Känner hur nästa värk är på väg, och plötsligt försvinner smärtan och jag känner hur något varmt och blött praktiskt taget flyger ur mig! Tittar upp från min haka-mot-bröstkorg-position, och ser en blårosa liten varelse mellan mina ben! Lillebror! Barnmorskan tar snabbt upp honom och torkar av honom, och lägger honom försiktigt på min mage. Jag börjar skratta och tittar på J och jag minns att vi skrattar och att navelsträngen känns ganska obehaglig där den ligger. J får klippa navelsträngen förstås, och efter max 15 minuter lyckas jag på egen hand få lillebror att börja amma! Han föddes 19.11, och vi var inne på förlossningssalen i max 50 minuter, förmodligen mindre, jag minns inte riktigt.

– – – –

När jag tänker tillbaks på förlossningen känner jag fortfarande att jag inte alls hängde med och förstod när det gick sådär snabbt! Det tog ca fem timmar från första värken tills att han var ute, till skillnad från Äpplet, där första känningarna började en söndagskväll, och hon är född på tisdag kväll, 48 timmar senare. Jag förstod nog först när vattnet gick, att det faktiskt var allvar. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, och jag tycker självklart att hur en förlossning än går till så gör kvinnan ett helt outstanding jobb, men att föda så här… Jag känner mig så jävla stark och urkvinna! Det var min kropp som tryckte ut honom, ren styrka, jag skrek och tog i och fick bristningar i hela ansiktet. Jag litade på min kropp och följde den hela tiden, försökte inte arbeta mot värkarna, och andades lugnt och lyckades vila med hjälp av J och personalen, det är så häftigt! Inte en enda liten smärtlindring förutom mina egna endorfiner, det gjorde alldeles extremt vansinnigt sjukt jävla ont, men jag klarade det! Min kropp är så otroligt häftig!

Annonser

Projekt förlossning

Idag har jag så smått påbörjat att förbereda inför förlossningen, den rent materialistiska delen alltså, nämligen BB-väskan. Jag minns knappt vad vi hade i den senast, men jag minns i alla fall att jag saknade något att tugga på efteråt, så det ska jag packa ner när det närmar sig (typ choklad, några olika bars och sånt).

På fredag åker vi till Göteborg och familjen O, och på söndag hämtar mina föräldrar upp mig och Äpplet där och vi åker med dem hem till Dalsland för att fira påsken där. J kommer på skärtorsdagen. På fredag går vi in i vecka 36, och vi kände nog både jag och J att vi nog borde packa väskan och ta med babyskyddet, bara ut i fall att… Det kanske är dumt att dra iväg på Sverigeturné så här sent i graviditeten, men det blir ju ännu svårare med bebisen utanför magen, därför passar vi på nu och tar det som det kommer. De har ju förlossningar på andra ställen än i Västerås och det är lika mycket barnmorskebrist överallt. J får köra mest, och jag får sitta i baksätet med TENS och Äpplet som sällskap.

Ja, en liten parantes var det ja. Har i alla fall hittills slängt i blöjor i minsta spädisstorleken, våra minsta spädiskläder i storlek 50, strumpor och en liten mössa, sjalen, några små minihanddukar för kräks och andra kroppsvätskor… Tänkte komplettera med necessär till mig och J, mjukisbyxor, en mjukisbh och en amningsbh, trosor, nåt mjukt linne, läppgrejs i mängder, ögondroppar, öronproppar… Mobilladdare! Kamera 🙂 Kändes plötsligt megaviktigt att få med allt nu när jag började tänka på att barnet kanske måste födas på NÄL istället för i Västerås, och det då inte är lika enkelt att åka hem och hämta det man glömde… Och gravidmappen förstås, med blodgruppering och såntdär! Viktiga saker.

– – – –

Annars har jag börjat träna lite inför själva förlossningen, och hur den ska gå till. Jag vet att jag kan skärpa mig och fokusera, men  det skadar verkligen inte att träna på det. Ska verkligen försöka mindfulnessträna lite varje dag, är sjukt dålig på att komma ihåg att träna på det. J och jag tränar lite smärthantering genom att jag ber honom göra ”tusen nålar” på min arm en stund, jag har ingen aning om ifall det hjälper men det känns fint att klara 20 sekunder tusen nålar bara genom att andas och ”vara”. Börjar verkligen längta efter att det drar igång nu, känner mig ganska taggad inför förlossningen med allt vad det innebär, jag vill vara mycket mer närvarande den här gången och jag vill minnas mer av det. Skit vilken utmaning vi står inför, igen. Nu blev jag plötsligt nervös, och samtidigt otroligt peppad!