Sängrummet

Igår flyttade ännu en säng in i vårt hus, en 90-säng som nu står bredvid vår 160-säng i vårt sovrum. Bredvid min del av sängen står även spjälsängen nu, och detta innebär att hela vårt sovrum nu är en enda stor säng ungefär. Vi får knappt plats själva känns det som. Igår eftermiddag la sig Äpplet i spjälsängen, som då stod kvar i hennes rum och som fungerat som lite myssoffa där, och berättade för mig att hon tänkte sova i sitt rum inatt. Hon gör så där ibland, att hon bara bestämmer sig för att hon ska göra en sak som vi föreslagit tidigare, och då är det ju verkligen bara att köra! Så så fick det bli, och inatt sov hon i sin växa-säng (som stått i vårt rum bredvid min sida av sängen tidigare) i sitt rum fram till kanske 04, då hon blev kissnödig och därefter ville sova hos oss. Så då sov hon i 90-sängen som nu står på Js sida av sängen, och det gick hyfsat bra förutom lite knorrande om att hon ville sova mellan oss. Men jag vågar inte ha henne mellan oss längre för hon är ju som ett mindre rådjur nuförtiden, så hon somnade till slut i ”sin” del av sängen och sov till 07.45. Hurra!

Vissa saker måste dock förfinas i vår sömnkonstellation, det är lite jobbigt att inte få plats med ett nattygsbord och J får inte plats med mobilen som han måste ha för att ställa alarmet på morgonen. Och vi måste fixa nattlampa till både Äpplets rum och hallen, för att vi alla ska hitta varandra mitt i natten. Och hur allt ska bli när lillebror kommer vet jag inte, men vi har väl en förhoppning om att han ska gilla spjälsängen lite mer än vad Äpplet gjorde, och att jag ska slippa ligga med honom på mig första månaderna… Även om jag sov ganska bra tack vare det, så kunde J aldrig sova tillsammans med oss den första tiden. Det vore mysigt om det gick att amma på kvällen/natten och sedan lägga över i babynestet i spjälsängen en stund. Med Äpplet gick det att göra så i cirka 10 sekunder, sedan vaknade hon.

Skönt att vi i alla fall har en säng till nu, om det blir samsovning med två barn (vilket verkligen inte gör någonting alls bara det fungerar för båda barnen att sova tillsammans) av det här till slut. Sitter nu och letar efter 250 cm breda lakan eller sängbottenöverdrag… 🙂

Annonser

Sova fyra

Flera av mina favoritbloggare har fått bebis – My för några veckor sedan, och Hanna i helgen, och jag börjar förstå att det inte är så där otroligt långt kvar för oss. Lägger det mesta av förberedelserna och fixandet till efter att jag slutat jobba om 2,5 vecka, men börjar ändå fundera på en del, som det här med hur vi ska sova.

När Äpplet var spädis och alldeles ny, sov hon på mig de första två månaderna. Då sov vi ensamma i 120-sängen, och J sov på en madrass på golvet köket. Mest för att vi bodde i en etta och han jobbade och var tvungen att få sova om nätterna, och vi ammade med lampan tänd som om det inte fanns någon morgondag. Jag kom inte igång med liggamningen förrän senare, kanske just av den anledningen att hon bara somnade när hon låg på mage på min mage. Nu har vi lite lösa planer på att försöka få Äpplet att inse hur otroligt häftigt det vore att flytta in hennes säng i hennes rum och få sova helt ensam! Men jag tror att det är lönlöst om jag vara ärlig, för hon är så himla tre år och kommer att vara anti allting vi föreslår. Om vi inte lyckas vara sluga och få det till att hon kommit på idén helt själv… Det vore skönt att kunna ställa in spjälsängen i vårt sovrum istället, och sen låta Äpplet komma in till oss de nätter hon behöver, men att inte ha båda barnsängarna i vårt rum. Det blir nog ganska trångt gissar jag. Äpplet sover, efter den lyckade nappavvecklingen, hela nätter i sin växasäng just nu, och går över till oss utan att kräva vår hjälp, därför tror jag att det hade fungerat med eget rum nu. När nappen fortfarande fanns med i bilden var det helt otänkbart med eget rum, men nu är situationen en helt annan.

Jag är helt öppen för att ha en bebis sovandes på mig första tiden nu också, det gick bra, men är precis lika öppen för att  bebisen lika gärna kan vilja ligga ensam i sin spjälsäng med öppen sida mot vår säng. Jag ska försöka sy ett babynest under de sista veckorna, och hoppas att bebis vill ligga i det, men man vet ju aldrig. Hur som helst så skulle vi behöva lösa hur vi ska sova om Äpplet plötsligt tvärvänder och ska ligga i vår säng igen, det är ett scenario som jag tror kan ske när bebisen väl är här och hon blir liten igen. Jag tänker absolut inte bråka med henne om det, då får hon göra det tills hon kommer på andra tankar, allt annat tror jag är meningslöst och bara skapar nya problem. Men det blir onekligen trångt i vår 160-säng med två vuxna, en treåring med ett rörelsemönster som ett rådjur och en nyföding. Framförallt vågar jag inte ha Äpplet i sängen om lillebror ligger fritt som Äpplet gjorde, och vi ammar oss igenom nätterna. Har tänkt att vi kanske skulle kunna ställa in en 90-säng (som vi inte har) bredvid och låta henne ligga på Js utsida på den liksom. Men då måste vi som sagt skaffa en 90-säng…

Nu när jag skrivit ner allt det här, så inser jag att vi inte kommer att ha någon färdig lösning tills han kommer, utan vi får se vem han är och vad han föredrar. Och om vi kan hitta på ett slugt sätt och få Äpplet att vilja sova i sitt eget rum, så är det bra. Men det får gå som det går, jag vet bara att det är dödsdömt att bråka med henne om det. Dessutom är sova i eget rum ett så stort steg och vi måste ta det lugnt med det.

Funderar lite på det här med att inte äta kött

Jag äter kött. Jag har inga seriösa planer på att sluta med det, det är gott, och efter många år av total naivitet inför det här med köttätande, har vi vaknat och äter i stort sett bara ekologiskt kött från gårdar i närheten av där vi bor. Det enda vi fuskar med ibland är då vi äter ute, men det sker inte så ofta och jag har alltid dåligt samvete när vi gör det. Dessutom äter vi väldigt mycket vegetariskt, och kött för oss är lyxigt.

Det är mycket snack just nu kring att inte äta kött, och att det skulle vara det bästa ur miljösynpunkt att vara vegetarian/vegan, och alla som äter kött verkar automatiskt vara värsta sortens miljöbov. Men jag vägrar att per automatik ses som en miljöbov bara för att jag äter kött. Och jag vägrar se alla veganer som miljöhjältar, bara för att de valt bort kött. Utan att se helheten.

Jag blev nyfiken på varför man väljer att bli just vegan, och inte vegetarian, och googlade runt lite. Jag kan förstå hur man resonerar, verkligen, och jag tycker det finns många vettiga tankar bakom det valet. Men jag läste också på flera ställen att många inte väljer att vara vegan ur miljösynpunkt, utan endast för att man tycker att djuren behandlas dåligt. Det är för mig helt galet konstigt, om man inte värnar om djurens levnadsmiljö och själva grundförutsättningen för att vi och alla djur ska kunna leva (vår jord), vad är det då för vits med att vara vegan? Det känns som att miljötänket och att kämpa för djurens rätt måste gå hand i hand, annars är det ju bara rent hyckleri. Man kan inte kämpa för att djuren ska ha det bra, och samtidigt inte äta ekologisk mat. Då förstör man ju det som är förutsättningen för att djuren ska leva; deras livsmiljö.

Men självklart, äter man som jag gjorde för bara några år sedan; fredagstacos med irländsk/dansk köttfärs för 49.90/kg, Scans rökta skinka på morgonmackan och deras köttbullar till lunch, en stor fet julskinka från en högst okänd gris, Euroshopperbacon i carbonaran osv osv, ni förstår, då är det självklart betydligt bättre att vara vegan. Men nu lever vi inte så längre, och jag kan bara inte köpa att vi skulle vara miljöbovar bara på basis att vi äter kött. Vi källsorterar i stort sett allt, vi flyger aldrig och jag har förlikat mig med tanken på att kanske aldrig mer åka på en skön vinterresa till solen, jag cyklar till jobbet och snart gör J det också i och med byte av jobb, jag köper nästan aldrig kläder och då i princip bara ekobomull och second hand, vi köper nästan all vår mat eko och jättemycket av det är dessutom närproducerat (mitt miljösamvete klarar knappt av att köpa något icke eko, jag får så fruktansvärt dåligt samvete och ser hur Äpplets och lillebrors framtid sakta förstörs genom att jag köpt en konventionellt odlad avokado från Spanien). Man måste se helheten. Sedan skulle jag dock tro att veganer i större utsträckning är engagerade i miljöfrågor och kämpar för inte bara djurens rätt utan för hela vår planets rätt, men jag blir lite arg när jag förstår att många ser på mig som en miljöbov bara baserat på att jag äter kött. Men kanske är det en extrem åsikt som bara outas på internet av de som verkligen är extrema, men det får mig ändå att bli lite upprörd.

Jag är inte så arg längre egentligen, och jag tycker att det är extremt spännande det här med att vara vegan och alla tankar bakom det. Jag förstår inte vissa saker, som att välja att inte använda honung till exempel, eller att välja att inte bära ullkläder. Man vill inte ta det som tillhör djuren ifrån dem, är förklaringen om jag förstått det rätt. Men om man ändå klipper fåren, ska man slänga ullen då istället? Och att ha egna bikupor och ta deras vax och honung som man ersätter med annat, kan det verkligen vara så katastrofalt för binas liv? Bina är ju superviktiga för vår värld, och ju fler som väljer att ha egna bikupor, desto fler bin kan pollinera våra växter. Eller tänker jag fel? Nu har vi förstås inte en egen bikupa härute på vår lilla trädgårdsplätt, men ändå. Jag skulle inte kunna vara vegan själv, jag vet inte hur jag skulle kunna ersätta mjölkprodukter (jag vet, soja och havre etc, men jag tvivlar på hur extremt mycket bättre det är för miljön egentligen, och hur Sverige skulle se ut utan mjölkkor osv) och ägg, och jag tycker att många argument inte riktigt håller. Men vegetarian har jag funderat på länge, även om jag inte överväger det seriöst just nu. Men det är riktigt spännande alltihop.

Det är för övrigt Superfifis spännande veganpremiär som fått mig att börja fundera ännu mer på det här ämnet. Hon har inspirerat mig massor, bl.a. till att börja med lite mer ”no poo”-grejer, som att tvätta ansiktet med olja och håret med bikarbonat etc. Jag tänkte en hel del innan, med tanke på hela min livsstilsomställning de senaste åren, men just att vara vegan har jag inte reflekterat över så mycket.

Vi köper en bil (och jag mår dåligt)

I fredags köpte vi en ny bil. En helt ny bil. Jag skäms nästan för att erkänna det, det känns jobbigt att vi har köpt den, men ändå så känns det samtidigt väldigt bra, för vår gamla var inte direkt en miljöhjälte. Den var från 2001, så visserligen inte så gammal, men den drog hyfsat mycket bränsle/mil, och den gick sönder stup i kvarten. Varje gång vi satte oss i den lät den på ett konstigt sätt, och vi har lämnat in den eller fått låta min eller Js pappa laga den ett flertal gånger senaste året då vi är totalt inkompetenta vad gäller bilar förutom att köra dem och tanka ungefär. Efter att J nördat in totalt på ämnet ”Miljövänligaste halvkombin”, bestämde vi oss för en Renault Megane. Jag tror att den klassas som miljöbil, den går på diesel och drar hälften så lite som vår gamla bensindrivna Hyundai. Dessutom har den också hälften så lite koldioxidutsläpp som vår gamla, det känns bra. Förutom  att bilen är ny och därmed förhoppningsvis hyfsat skadefri de första åren, har vi dessutom ett servicepaket vilket innebär att vi bara kan lämna in den till bilförsäljarens verkstad för service, det är nog det bästa med hela bilköpet. Slippa den oron. Eftersom J är beroende av bilen i och med sitt företag, och jag har mina föräldrar på västkusten, så känns det som att bilen är nödvändig för oss. Det är så jag försöker resonera när jag får ångest över att vi har en bil, och dessutom nu köpt en helt ny. Och att vi ändå försöker vara miljösmarta på andra sätt… Ja, för det mesta känns bilköpet bra, men ibland känns det inte alls lika bra.

Earth overshoot day och ångesten

Jaha, nu var den alltså här, Earth overshoot day. Mänskligheten har redan använt upp jordens resurser för det här året, och det är över fyra månader kvar av året. Det känns ju så jävla deppigt, tycker jag. Hemskt. Att datumet bara förflyttas åt fel håll år efter år, vi blir sämre på att leva på ett hållbart sätt. Hur går det till? Varför är det så många som bara inte bryr sig om att de förstör vår jord?

Med detta ångestfyllda faktum i tankarna, fortsätter jag att försöka förbättra vårt liv ur ett ekologiskt och hållbart perspektiv. Regelbundna loppisrundor, hemmagjorda presenter inslagna i tidningspapper, bambutandborstar, ekodiskmedel, aleppotvål, plastbantning, handla på bondens marknad, resa minimalt, åka kollektivt så mycket det går… Ja, det här är ingen tillfällig trend i vårt hem, det är såhär vi kommer att leva, och det känns så bra. Jag är faktiskt stolt över alla förändringar vi gjort under året, och det har inte ens varit jobbigt – tvärtom! Det är roligt att testa ekogrejer, och i princip allt fungerar minst lika bra eller bättre än de gamla miljöovänliga alternativen. Vi har så mycket kvar att göra, om det ens finns något slags slut, och jag ser verkligen fram emot att fortsätta försöka leva så ”klimatneutralt” och miljövänligt som möjligt.

Varför jag har fobi för djupt vatten

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17195856.ab

Jag vågar aldrig hoppa från kanten eller från hopptorn längre, just pga rädslan för att någon ska ha placerat spjut i botten av sjön. Jag får alltid ta mod till mig för att våga simma ut där jag inte bottnar, tycker att det är jätteläskigt att simma i sjöar överhuvudtaget. Avskyr att råka se de här artiklarna varje år, som bara ökar på rädslan hela tiden. Vilka människor är det som gör det där egentligen? Hur tänker dem?

Stressen…

Läser hos Hanna om stress, som länkar till Skulden är inte min, som också skrivit om det ständigt aktuella ämnet.

”Att prestera, vara duktig, vara driven, nå framgång, ha en karriär men också ha tid för vänner och familj, baka emellanåt, vara smal, snygg, prata men inte för mycket och mitt i allt detta en känsla av att ändå inte räcka till hur mycket man än försöker.”

Så skriver Bea på Skulden är inte min, och jag känner igen mig så mycket. Man ska passa in i en viss mall, och gör man inte det får man skit för det på ett eller annat sätt, och vänder ut och in på sig själv för att försöka passa in.Varför gör vi såhär? Och varför är det så få män som känner så?

Jag har nog haft minst två panikångestattacker senaste veckan, sedan det praktiska provet. Innan det provet hade jag nog kanske haft en eller två max i livet. Under och efter det där provet blev jag återigen så medveten om att mitt sätt att vara inte funkar på alla ställen. Att jag kanske inte passar in för att jobba på ställen där man måste hävda sig så mycket, höja rösten för att höras och vara på hela tiden. Jag behöver tid att tänka efter, inte ta förhastade beslut, och när jag behöver ta snabba beslut då har jag haft tid för att läsa på vad som är rätt och har andra personer att prata med. Alla de här insikterna och tankarna, plus allt annat i livet med flytt och skit. Som vanligt händer allt på samma gång (men är det helt enkelt för att vi har mycket som händer jämt? och att det är samma för alla…).

Samtidigt som jag känner mig så stressad, pressad och orolig inför allt, så kan jag liksom inte göra något åt det. Struntar jag i att fixa inför visningen kanske det påverkar priset på lägenheten och det klarar vi inte, struntar jag i provet får jag inget leg och då får jag ju inte veta om det här jobbet passar mig eller så skjuter jag upp det till i höst och är trippelt så nervös för det då. Om två veckor är allt förhoppningsvis över, visningar, budgivning kanske till och med och provet. Förbaskade helvetesprov, jag vet inte vad jag tar mig till om jag inte klarar det denna gång.

Det är så knäppt att vissa är stressade för att det är för mycket att göra, och vissa är stressade över att de inte har något att göra. Då menar jag oron över att vara arbetslös alltså. Varför kan man inte bara fatta att om man anställde ett par till så skulle man vinna så mycket mer? Det här med att liksom släcka bränder, istället för att tänka långsiktigt? Vad är det med det egentligen?