Det här med tid

Nej, jag ligger inte och föder… 15 maj kommer att komma och gå utan att bli födelsedag för bebisen som försöker möblera om i min mage.

Det är märkligt det här med tiden när man går runt och väntar på något som, oavsett hur det går, kommer att bli bland det största man varit med om i sitt liv. Det är som att det bara ALDRIG händer. Och nu börjar jag ju tro att det aldrig kommer att hända alls. Det är precis som alla säger, och i synnerhet kvinnor som gått över tiden, att de är helt övertygade om att det bara är gaser i magen och att magen bara kommer att pysa ihop igen utan att någon bebis kommer.

Det känns som att jag alltid varit så här enormt stor och tung. Jag minns inte hur det var att ha jeans med hög midja på sig, eller hur det var att ha en blus med knappar som gick att knäppa. Och så snart bebisen är ute, kommer jag helt glömt bort hur det var att ha en sånär bamsebebismage. Det är så konstigt.

Men det här med tiden, det känns som att den bara står stilla. Dagarna går med ingenting händer. Alla saker som händer i kroppen analyserar jag ungefär tio gånger om. Kroppen molar och värker, knakar och klickar och knäpper, växer, kämpar på med att bära bebisen i magen och är egentligen alldeles fantastisk som orkar med det här en gång till utan att falla ihop. Jag väntar på att den ska ge mig en signal om att det är dags nu, att det inte bara handlar om träning inför prövningen som väntar oss snart. Jag vill att vattnet ska gå eller att slemproppen ska lossna, eller att jag ska få riktigt jävla ont så att jag måste sitta stilla och fokusera på andningen och samtidigt ringa J och berätta att nu, nu händer det, på riktigt! Ge mig lite smärta och värkar och bebis! Men det är bara mensvärksmolande i ryggen, dryga sammandragningar som gör det svårt att andas, kramp i ljumskarna och annat trams.

Om jag får önska ett sätt som förlossningen ska dra igång på, så hoppas jag att vattnet går, det vore häftigt och dramatiskt, inbillar jag mig.

Annonser

BF imorgon då

Imorgon är det BF. 15 maj, det magiska datumet som egentligen inte betyder någonting, men som jag blivit smått besatt av. Från och med imorgon kommer det att kännas så mycket jobbigare för varje dag som vi inte har en nyföding hos oss. Hoppas att bebisen är en punktlig sådan och är inställd på att födas när han är beräknad, helt enkelt.

De senaste dagarna har jag börjat få lite fler knasiga gravidkrämpor jag inte alls kände av med Äpplet. Jag har alldeles extremt ont i mina fötter, och då är de alltså på fotsulorna jag har ont. Varje steg är stundtals en pina, och det är en så konstig smärta, ömhet och värk på samma gång, och fötterna är inte ens särskilt svullna. Hade de varit det hade jag inte tyckt att det var särskilt konstigt, men jag kommer till och med i mina ballerinaskor vilket innebär att de som sagt inte alls är svullna…

Förra gången hade jag lite problem med kramp i vaderna, det har jag sluppit nästan helt nu, men sedan några dagar tillbaks har jag börjat få krampkänslor och ibland kramp i vänster ljumske! Det är alldeles otroligt märkligt tycker jag, just vänster ljumske, aldrig höger, och det går inte att sträcka ut för det är verkligen allra längst in i ljumsken. Jag försöker slänga upp benet på bordet för att sträcka ut, men det går inte så himla bra, och det är bara att stå ut med det där obehagliga. Inbillar mig att det har att göra med stundande förlossning kanske, på något konstigt sätt.

Sen har vi den där halsbrännan som varit hyfsat jobbig denna gången. Sent i måndags kväll, vid 23.45, satt jag i soffan och tokgrät av smärta och åt torra havregryn, banan och mjölk tills jag blev proppmätt, för att slippa ha ont när jag skulle sova. Pallade upp med kuddar och vaknade med jätteont i ryggen och superkissnödig vid 04 😛 Jag vill inte trycka i mig massa tabletter som innehåller aspartam och skit, utan äter hellre lite mer mat som inte är farligt… Himla halsbränna alltså, ska bli så skönt att slippa dig! Har dessutom upptäckt att jag inte kan äta choklad på kvällarna, det gör det ännu värre, så typiskt!

Alltså herrejösses vad jag längtar efter dig, bebis!

Vecka 40

Det är vecka 39+3 idag, vecka 40 alltså. Igår kväll hade jag ganska många sammandragningar under några timmar, nästan så att de var regelbundna. ”Tyvärr” inte alls smärtsamma utan bara mindre bekväma. Alltså ingen aktivitet som leder någonvart. Hoppas ändå att de är ett teckna på att något är på gång snart. Det är en bidragande orsak till att inte kunna somna om på nätterna, tankar på förlossningen och när något ska hända,  var kommer E att vara när det drar igång och hur snabbt kommer allting gå…

Det är en så märklig känsla jag har i kroppen inför den här förlossningen. Jag vet vad som ska hända, och därför är jag på ett sätt tryggare inför denna. Men samtidigt vet jag vad upplevde som jobbigast och vet att de delarna med all säkerhet kommer att återkomma även denna förlossning, och därför är jag mer nervös. Förra gången visste jag inte om vissa saker, det står helt enkelt inte så mycket om, någonstans, att det ibland kan trycka så mycket på andra delar av kroppen att det känns som att man ska bajsa ut en stor vattenmelon. Jag upplevde det där trycket som otroligt jobbigt och skrämmande, det gick inte att bli av med förrän hon var ute. Sedan vet jag ju också att bara för att barnet är ute är inte det jobbiga över, det var hyfsat tufft ett tag efter själva födseln också. Jag är verkligen både enormt förväntansfull på ett positivt sätt (pga känslan av att föda barn helt enkelt, den är trots allt fantastisk), och otroligt sjukt nervös och lite rädd.

Jag vet att jag litar på min kropp, och att den kommer att visa mig vägen på något sätt. Berätta för mig när jag ska göra vad, vad som känns bäst för stunden och vad som inte alls känns bra. Därför dominerar ändå känslan av att vara förväntansfull och hyfsat trygg. Jag tror verkligen att det viktigaste är att lita på kroppen, och jag tror också att så fort jag börjar motarbeta min egen kropp genom att inte låta smärtorna komma och inte göra som instinkten säger mig, så kommer allting att bli mycket jobbigare. Det är precis som i en sammandragning, om jag försöker hålla andan och spänna mig känns de betydligt obehagligare än om jag bara försöker andas som vanligt och slappna av. Fast sammandragningarna är ju förstås ingenting jämfört med den riktiga förlossningen, men ändå.

Jag läser utvalda delar av Gudrun Abascals ”Att föda”, och känner mig tryggare av det. Kunskap ger mig makt och kontroll över det lilla jag kan kontrollera i allt det här. Det är liksom kontroll genom att tillåta kroppen att ta kontrollen, det är det enda jag kan påverkar i det här med att föda barn, att låta min kropp bestämma. Det är också anledningen till att jag vill ha så lite smärtlindring som möjligt, jag tror att det bara blir sämre genom att försöka kontrollera något som naturen så smart har kommit på (om inget går fel förstås! mycket viktigt att komma ihåg. skulle absolut ta epidural om det krävdes av någon anledning.)

Ja, men vecka 40 präglas av längtan och otålighet. Fix och boande. Jag tar det inte lika lugnt som tidigare eftersom det liksom bara är bra om det drar igång nu, vill inte vänta på något alls. Jag byter madrasskydd på sängbottnarna och bäddar rent själv, dammsuger, plockar grejer och städar trots att det innebär mycket böja sig och sånt. Kroppen mår ändå ganska bra, men den är förstås tung och ryggen värker. Det är inte skönt att promenera, och jag gör det så lite som möjligt. Det känns som att magen ska spricka för att den är så tung, och det blir värre när jag går förstås. Kroppen är dock inte alls lika vätskefylld som med Äpplet, jag har inte gått upp alls lika mycket, säkert 10 kg mindre viktuppgång denna gång och det märks väldigt tydligt med hur pigg jag ändå är. På torsdag är det BF, vi får se om något hänt innan dess, eller om det blir övertid den här gången (hemska tanke!).

Så himla trött

Jag är så himla trött. Ändå sitter jag här i soffan kl 06.20, vaken sedan 04 och har gett upp på att somna om efter att ha försökt sedan jag vaknade. Minns inte om jag var vaken innan E vaknade och ville ha vatten, men det var i alla fall efter vattnet jag inte kunde somna om… Idag måste jag helt enkelt låta mig själv sova på dagen, kommer snart att lida av rejäl sömnbrist trots att jag inte ens har bebisen här ännu som håller mig vaken. Det är så svårt att sova på dagen för det finns så mycket att fixa med, det tar verkligen aldrig slut på pysslandet i ett hus (trots att det bara är ett mindre radhus…). Men idag måste jag sova!

Tjockistrött

Ni vet ju att jag är så sjukt trött på allt som har med graviditeten och att vara tjockis att göra. Idag är en sånär extrem ”jagvillfödanuuuuuuu”-dag. Och Äpplet har återigen gått in i en supertrotsperiod, ni kan ju gissa hur väl det fungerar tillsammans med megasupergravidläget… Mitt tålamod är jättelågt, jag erkänner det, och Äpplet är expert på att trycka på precis rätt punkter som gör mig vansinnig. Eller ja, det kanske inte är så konstigt att bli arg över att bli slagen i tid och otid, som just nu är hennes första reaktion när hon blir arg och irriterad. Jag orkar inte hålla uppe en fasad, utan säger helt ärligt och ibland med tårar hur ledsen jag blir när hon slår mig. Inte så himla pedagogiskt kanske, men jag orkar bara inte just nu. Förut när vi alla satt i sängen, försökte jag i alla fall att förklara för henne att jag inte var så där ledsen bara på grund av henne, utan att jag var trött på att vara tjock och inte kunna vara med henne som vanligt och inte orka. Och att jag längtade efter lillebror så att pappa kan ta hand om honom också, och att vi får vara tillsammans allihop. Jag vet inte hur väl hon kan ta in sån information, men det kändes bra att försöka nå fram i alla fall. Känner mig verkligen som en riktigt usel förälder just nu, och jag vet att allt jag känner som jobbigt är ju tusen gånger jobbigare för henne…  Det är så frustrerande att hela tiden vara rädd för att hon ska råka sparka i magen, inte kunna krama henne som vanligt, bära runt på henne och vara nära henne som när jag inte har en stor himla basketboll i vägen. Jag orkar inte ens lyfta upp henne i gungor eller i bilstolen för att det drar och spänner så mycket i magen när jag gör det. Frustrationen i kombination med extra känslig gör att jag gråter ganska mycket vissa dagar… Fy vad skönt det ska bli att vara ogravid snart.

Vecka 37

Idag var jag hos MVC igen. Vildingen verkar ha växt på sig rejält på bara 12 dagar, då vi mätte livmodern senast, för den har växt tre centimeter sen dess. Men det är fortfarande gott om plats därinne, och förmodligen är det därför som han rör sig så otroligt mycket. Det spelar ingen roll när på dagen, rätt som det är blir hela magen som ett helt disco och han är bara överallt och trycker och har sig.  Förra gången var huvudet bara ruckbart, men nu tyckte barnmorskan att det var rörligt… Hurra 😛 Huvudet är fortfarande nedåt i alla fall, som tur är.

Magsjukan har satt sina spår i min kropp, och jag är betydligt tröttare än innan den. Orkar inte alls lika mycket, och hamnar allt oftare i sängen liggandes på sidan och känner hur kroppen bara vill ligga kvar där. Jag låter den oftast göra det lite längre än vad jag gjorde förut, det får vara så.

En sak jag börjar tröttna på är detta konstanta tyckande och kommenterande om magens utseende… Precis alla ska tycka till om huruvida den sjunkit ned, om den är stor eller liten, pojk- eller flickmage, putande eller bred och större eller mindre än med Äpplet. Jag förstår att det är en naturlig grej att göra eftersom jag ju ändå är gravid och ganska stor, men usch vad tröttsamt det är. Den ena säger att nu har den allt sjunkit, och nästa säger att oj har den inte sjunkit än (?!), och så vidare… Jag försöker hänga på och förklara att det beror verkligen helt på hur han ligger, men det vill den som kommenterar oftast inte lyssna på, konstigt nog. Jag vill mest skrika ganska högt att magen är väl som den är!! men det gör jag ju inte förstås… Jösses vad skönt det ska bli att slippa gravidmagen och all uppmärksamhet den drar till sig, det är framförallt tröttsamt just nu. Även om jag just nu känner mig ganska fin i magen nu när det börjar bli varmare och jag kan ha tunna kläder äntligen, som långklänning.

Om bebisen kommer så som Äpplet gjorde, är vi tvåbarnsföräldrar om mindre än två veckor. Det är helt ofattbart och knasigt att ens tänka på, men tydligen helt sant med tanke på den enorma magen som jag ändå sitter här med.