Att flyga med en ettochetthalvtåring

Äpplet har ju, trots sin ringa ålder, flugit en hel del. Dock endast mellan Bromma och Trollhättan, och den turen tar bara 50 minuter ungefär. Arlanda-Split tog ca 2 timmar och 45 minuter, aningens längre alltså. Incheckningen på Arlanda gick smärtfritt och snabbt, vi fick en lånesulky när vi checkade in vår egen som specialbaggage. Inne vid gaterna var livet en fest! Så mycket att titta på/riva ner och massor med springyta. Vi var alldeles svettiga när det var dags att gå genom passkontrollen, och precis innan vi skulle gå ombord hittade Äpplet två tjejer som hon stolt visade upp sin mage för. Den långa trånga varma gången in i planet var inte barnvänlig, och det tog lång tid att komma in i själva planet. När vi väl kommit fram till våra platser visade det sig att vi hade en mysfarbror som resesällskap,  som både kunde tänka sig att sjunga imse vimse spindel och hålla pixiböcker. Just de där pixiböckerna räddade nog hela utresan, de var nämligen jätteroliga att stoppa i och ur sin förpackning (10-pack i en kartong från Pocketshop, mkt bra köp!). Att äta flygplansmat med ett klåfingrigt barn i knät är inte det lättaste förresten, jösses! Tur att vi var två vuxna, annars hade det aldrig gått, jag hade fömodligen haft flygplansmat överallt förutom i våra magar.

image

När vi landade i Split var det cirka jättevarmt, trots att det var kväll, och vi skulle stå i en jättelång passkontrollskö. Tur att vi har en manduca, annars hade det där köandet inte gått lika smärtfritt. Efter charmande av passkontrollspersonal, kissande med barn i manduca och släpande av baggage till transferbuss, gav vi Äpplet ersättning i flaska och väntade in sömnen (klockan var då 21)… som aldrig kom. Äpplet var övertröttheten personifierad, och snurrade runt i våra knän som en galning. När det var 45 minuter kvar av vår 2 timmar långa transfer somnade hon äntligen, och sov i princip hela natten trots kånkande från buss till hotell och incheckning och allt.

Hemresan startade som sagt 16.50 från hotellet. Varmaste dagen med typ 35 grader i skuggan, och en mindre bra ac i bussen. Tur att vi har fått en bärbar dvd, den underhöll med Teletubbies hela vägen, och i slutet fick vi plocka fram triumfkortet chips för att klara sista biten. Incheckningen i Split var en mardröm, incheckning för alla flighter på alla deskarm och köer ut genom dörrarna. Som tur var tog vi för en gångs skull rätt kö, och det gick ändå relativt smärtfritt (tack manducan ännu en gång…). Efter passkontrollen kom vi upp till en proppfull och tropiskt varm avgångshall, men Äpplet som för det mesta faktiskt är otroligt tapper och glad, klarade alltihop galant. Hon åt chips (chips=semestermat och inte annars… obs!) på golvet pga inga lediga platser, dansade och visade magen framför hela kön till vårt plan och sprang omkring och inspekterade allt hon såg.

image

Bredvid oss på planet denna gång fanns ingen mysfarbror, utan en man som verkade ha någon slags alkoholabstinens kombinerat med solsting och allmän sunkighet. Han verkade dock inte bry sig om oss alls, trots många flirtiga blickar från fröken Päppel. Hon kämpade på och höll sig vaken genom hela måltiden och lite till efter det, men strax innan inflygningen mot Arlanda slocknade hon mitt i pixiboksläsandet och sov i princip sedan till morgonen därpå, alldeles utslagen.

Vår räddning på resan har absolut varit manducan! Våra armar hade varit otroligt trötta utan den. Böcker, både vanliga böcker och sångböcker, har också varit oumbärligt. Och så små överraskningar man kan plocka fram när inget annat hjälper, som russinburken, smörgåsrån och min plånbok med alla kort och kvitton. Vatten är ju förstås viktigt, och framförallt energi hos oss för att orka spexa loss så otroligt hela hela tiden! Både jag och J känner dock att en flygresa längre än denna hade varit väldigt jobbig. Att inte kunna gå upp och gå (vårt plan hade bara en gång, som man hade blockerat om man hade gått på promenad) gör att att man blir låst vid sin plats, och där har man ganska begränsade underhållningsmöjligheter. Vid längre flighter kanske det finns fler och lite bredare gångar och kanske en tv-skärm i stolen framför.

Hej Sverige!

We made it! Vi lyckades ta oss hem alla tre med resväskor, handbaggage och sulky. Via en het transferbuss med klämkäck reseledare, en kaotisk och ännu hetare flygplats i Split och ett fullsatt plan med otrevlig personal landade vi på Arlanda. E somnade 45 minuter för landning, vaknade till när vi satte henne i manducan och somnade igen när vi satte oss i bilen. Helt slut var hon då, och sedan sov hon genom ännu en manducaplacering och promenad från bilen med packning och inramlande i lägenhet och läggning i sängen, och vaknade först imorse vid nio. Känslan just nu över att vara hemma: fantabulous!

Dagen igår blev lite knasig. Det var skitvarmt rent ut sagt, säkert varmaste dagen på hela veckan. Vi badade på stranden på förmiddagen, åt lunch i skuggan och försökte sedan få E att sova. Eftersom vi var tvungna att checka ut 11 hade vi inget rum att siesta i, och försökte lägga henne i vagnen. I helvete heller, verkade E tycka, och bara skrek och grät och jag ville själv gråta lite där på strandpromenaden. Till sist fick J nog och tog med sig E in på vårt hotell och gick runt inomhus i AC-kylan, och där somnade hon till slut. När hon vaknade igen var det snart dags att hoppa på transferbussen, som gick 16.50. Så det var den sista dagen, blev inte riktigt som vi tänkt oss. Vi hade tänkt oss skönt chill på stranden, myslunch följt av sovande barn/glassätande föräldrar och sedan poolhäng och sedan double espresso with milk i baren. Så kan det gå…

 

 

Snart flyger vi, trots allt

Äpplet har inte kräkts sedan igår kväll vid 18.30. Vi tror att det är räkor som är boven i dramat. Nu försöker vi truga i vatten och mat, och hon verkar ungefär som vanligt igen. Håller tummarna för att inget händer på planet… Annars vet jag två föräldrar som kommer svettas ymnigt någonstans mellan Arlanda och Split.

Om man bortser från kräkrisken, ser vi verkligen fram emot resan. Fantastisk avslutning på vår långa härliga semester vi haft i sommar. Vi ses om en vecka!

Laddar om

Vi har två veckor kvar av vår långa gemensamma ledighet! Nu har vi fem sköna dagar hemma fram till på lördag. Då åker vi nämligen till Kroatien med min familj! Mina föräldrar har fyllt femtio år i år, och vill fira med oss i Kroatien. Så klart att vi är snälla och följer med 🙂

Jag och J diskuterade idag att vi inte alls känner samma känsla inför den här resan som vi brukar göra. Resa med barn. Bara tanken på det gör mig rädd. Istället för galen längtan känner vi mer oro. Framförallt för hela flyggrejen. Vi flyger på lördag eftermiddag och landar vid 20 på kvällen i Kroatien. Därefter följer två timmar transfer till hotellet, gissar att vi är framme på hotellet vid midnatt ungefär. Då först kan vi nog börja slappna av lite, första kritiska delen är avklarad då. Dock ska det bli spännande att se om vi får någon sömn den natten eller om vi totalt vänt på dygnet för henne genom att hålla henne vaken till sent på kvällen.

Ser trots allt mycket fram emot att få resa! Hotellet ser superduperfint ut, och vi har halvpension, vilket innebär ganska softa kvällar och att det mesta finns på hotellet. Det blir lagom med spänning att hitta lunchställe… Tror att charter är grejen för den här barnfamiljen i alla fall! Eftersom vi åker med familjen är vi dessutom flera som kan passa Äpplet, vilket ju gör att jag och J kanske kan få ligga i solen lite också. Win!

Hemma! (igen…)

Nu är vi hemma från Smögenresan. En lång lång lång bilresa från kust till kust, så otroligt lång var den. Och ett barn som var ganska trött på det där med resande, som bara pekade rakt ut i luften och skrek ”Dä dä dä!” och föräldrar som inte visste vad barnet menade och spexade loss för glatta livet där i baksätet. Många mil blev det, och jag är tacksam för att Smögen inte ligger i Norrbotten…

Fem tomma dagar har vi framför oss, skööööööönt.

Hemma!

image

Så var vi äntligen hemma i vårt eget hem. Vår säng, vår soffa, vårt kök och vår gasspis, vår tvättmaskin och framförallt våra egna rutiner och bara vår familj. Fem sociala veckor sätter sina spår, och jag känner att de kommande tre dagarna är extremt efterlängtade. Vi behöver ladda om inför den kommande helgen då vi ska till Smögen med Js och min familj, ännu mer socialisering alltså. Och därefter följer en vecka i Kroatien med min familj, men däremellan har vi åtminstone fem ensamdagar i Stockholm igen. Puh, vilken sommar vi har! På gott och ont, verkligen.

Men för att inte ni ska tro att vår semester varit dålig, så måste jag säga att vi haft fem fantastiska veckor! Vi har i princip bara gjort det vi känt för, åkt på massor med loppisar och besökt gårdsbutiker, läst böcker, fikat, börjat springa/powerwalka, umgåtts intensivt med våra familjer och låtit Äpplet styra våra dagar. Hon har verkligen fått vara med våra familjer och det märks tydligt på henne att hon umgåtts så intensivt med dem. Det är liksom inga problem längre, det funkar superbra och hon tröstas i många fall lika bra av dem som av oss. Det känns bra i hjärtat.

Det bästa av allt är att vi har tre veckors gemensam ledighet kvar! Hurra!

Nu är det nära!

Snart snart snart är vi tillbaks i Bromma. Efter fem veckor på resande fot får vi snart sova i våra egna sängar och njuta av att bara vara vi fyra (vi tre+katt). Min hemlängtan är enorm! Åh så jag längtar! Imorgon kommer vi hem.

Anledningen till det bristfälliga bloggandet är förstås att vi befinner oss i stugan i Sala. Där har vi bara mottagning på mobilerna om man går ut och ställer sig blickstilla mitt på gräsmattan, och inte ens då kan mobilen ladda upp bilderna på Instagram (linamariape heter jag där förresten!). Jag passar på att kolla mail och så när vi är inne och handlar på Ica eller går på någon loppis. Det är nog nyttigt, men det ska bli skönt att komma tillbaka till civilisationen 😛 Varför jag kan blogga lite nu får jag skriva om i ett annat inlägg, min Äppletlängtan är svår och vi måste skynda oss tillbaks till henne.