Lucka 9: En bild från din arbetsplats/skola

IMG_2487

På vägen mot mitt jobb, en tidig morgon i mars. Det känns otroligt avlägset att jag ska börja jobba igen. Trots att det är ganska snart jag ska börja… Två och en halv månad kvar.

Annonser

Ledig (igen!)

Nu är jag gravidledig. Känns som att jag precis gick på gravidledighet från skolan, inför att E skulle komma. Det slår mig varenda dag hur fort tiden går.

Tog ett beslut i söndags, då jag jobbat två dagar som ensam sjuksköterska och bara känt mig patientfarlig och trött och allmänt trög, att jag nog inte ska jobba mer. Jag hade bara tre dagar kvar egentligen, och sjukskrev mig de sista dagarna. Så nu är jag hemma, och känner mig bara trött och allmänt trög, och utsätter inte patienter för potentiell livsfara när de blir vårdade av mig. Det har förstår inte hänt någonting, jag har inte gjort några fel som varit farliga, men jag känner att jag glömt saker som jag kommit på för sent för att vara jag, och jag vill inte känna så. Det känns som att jag som legitimerad personal har det ansvaret, att inse det.

Jag har massor med saker att ta tag i, och bara för det har de här första två lediga dagarna bara resulterat i slösurfande vid köksbordet eller liggandes på sidan i sängen med mobilen. Jag blir liksom mest bara lite apatisk och får inget gjort alls. Men det får väl gå, det är inget som det är panik med, och det finns inget som tyder på att bebisen skulle bestämma sig för att komma sju veckor för tidigt, så det finns tid för att fixa och riktigt ”boa” här hemma innan bebisen kommer.

Bakslag och framtidsångest

Igår skulle vi haft besök av en instagramkompis och hennes dotter, men de hörde av sig på tisdagskvällen och meddelade att lilla M hade feber och att de inte kunde komma. Äpplet blev ledsen på morgonen när jag tvingades berätta alltihop, och dagen blev betydligt mycket tristare än vad vi planerat för. Och i helgen skulle vi fått besök av min bästa vän E och hennes familj, men precis som vi skämtade om i förra veckan, har de nu blivit sjuka och kan inte komma. Så även denna morgon fick en tråkig start när vi berättade för Äpplet att inte H och S skulle komma heller. Jag är så himla trött på vintern och alla dess sjukdomar som härjar hela jävla tiden. Det går ju knappt att ha ett socialt liv som barnfamilj på vintern verkar det som, för det är alltid någon familjemedlem i någon familj som är sjuk. Det är så himla sorgligt rent ut sagt, jag vill bara gråta. Jag känner mig så löjlig, men jag saknar dem allihop så mycket. Vid sånahär tillfällen vill jag verkligen inte bo i Västerås, utan på västkusten nära min egen familj. Vissa saker skulle verkligen vara lättare då, som att träffa min bästa vän.

Det är vid sånahär tillfällen jag förbannar mitt jobb, med jobb varannan helg, som gör att möjligheten till socialt liv krymper med 50%. Jag hatar hatar hatar det, och om det fortfarande är aktuellt efter föräldraledigheten, måste jag nog faktiskt säga upp mig för det går bara inte. Jag vill inte offra så mycket för ett jobb, det måste finnas andra sätt, jag får väl sluta som sjuksköterska om det ska vara så. När vi har halva vår bekantskapskrets utspridd över landet, kan vi inte ha det så här som vi haft det den här vintern. Alla mina lediga helger har varit uppbokade sedan långt tillbaks, det är inte bra, men nödvändigt. Jag vill inte ha det så.

Trivs på jobbet!

Jag trivs verkligen på jobbet! Jag känner mig uppskattad av mina kollegor, jag hinner nästan alltid med det jag ska även om jag ofta jobbar över yttepytte (men det är för det mesta inte för att min planering inte håller utan pga vissa andra yrkesgrupper som står högre i hierarkin än jag själv… hostläkarehost), jag klarar mig fint på ronden och kan komma med rimliga åsikter och som faktiskt värderas högt av mina kollegor, jag hinner kissa och äta, jag hinner prata med alla mina patienter och jag vet nästan alltid precis hur alla mår och vad de behöver för stunden, och jag får ofta positiv feedback från dem om att jag gör ett bra jobb.

Jag är för det mesta så himla nöjd med att jag valde psykiatrin trots allt, och speciellt med tanke på min snabbt växande mage. Det som är jobbigt är det här med att arbeta i ett icke fungerande team, och att det märks så väl att det finns kollegor som inte klarar det så bra och så påverkar det alla oss andra som klarar uppgiften mer än väl. Förra veckan jobbade jag som ensam sjuksköterska en hel dag, och det klarade jag galant och var otroligt stolt över mig själv i slutet av dagen och fick till och med beröm av avdelningschefen. Igår var vi fyra sjuksköterskor i tjänst, och plötsligt blev det bara totalt kaos på avdelningen. Jag tyckte så synd om våra skötare som måste ha varit så extremt förvirrade och stressade. Ensam är stark stämmer verkligen ibland. Självklart saknar jag kollegorna de gångerna jag är ensam, men endast på grund av tryggheten i att ha någon att fråga om det behövs, inte för att jag inte hinner med mina uppgifter. Jag har bättre kontroll när jag vet att om jag inte gör något så blir det inte gjort, istället för att gå runt och behöva vara rädd för att kommunikationen inte ska fungera idag heller och så gör vi alla dubbelarbete.

Jag älskar för övrigt att arbeta i team med flera yrkesgrupper, det är så himla skönt att veta att jag inte behöver veta allt, utan att jag alltid har någon att fråga som är specialist på just deras område. Jag trivs med att vara den där himla spindeln i nätet som håller koll på lite av allt, och ringer runt till gud och alla människor och trixar och fixar.

Jag trodde inte att jag skulle känna mig så här efter bara tre månader, men jag känner faktiskt att jag är en riktigt bra sjuksköterska för att vara alldeles nybakad och färsk! Bam!

En fadäs och en ledig dag

Igår gick jag upp i vanlig jobba-dag-tid; 05.10, och promenerade iväg till jobbet eftersom det var rätt så mycket snö. Träffade några kollegor i omklädningsrummet och bytte om, gick in och fick rapport från nattpersonalen. Plötsligt frågar en skötare om jag inte ska jobba kväll, och då känner jag hur jag bara blir alldeles trött i hela kroppen. Jo, mycket riktigt, det står kväll på mig. Yeay, det är bara att gå hem igen. Sträckkollar på julkalenderns första nio avsnitt, sover en timme och diskar, och går sen tillbaks till jobbet och jobbar mitt kvällspass. Snopet, men inte så förvånande egentligen för jag är ganska så trött och lite bakom just nu.

Fick också ringa till föris och be om ursäkt för att vi lämnat Äpplet två timmar för tidigt, och även krypa till korset och erkänna att jag glömt informera dem om att jag varit tvungen att byta pass den här veckan från tisdag till torsdag. Dubbelfadäs, men tur att vår föris är så himla flexibla och gulliga.

Igår kväll fick jag två kramar av en patient som sa att hon verkligen kände att det var något speciellt med mig. Hur gulligt som helst, och det värmer verkligen mitt ganska osäkra sjuksköterskasjälvförtroende. Det är ju det jag tycker är viktigast, kontakten med patienterna, och det är så fint att få sånhär uppskattning.

Idag är jag ledig, och har råkat hamnat framför Musikhjälpen och datorn. Har suttit här i en och en halvtimme, och borde verkligen resa mig ur soffan och diska, dammsuga och lite sånt. Ikväll kommer en efterlängtad B för att umgås lite med oss och tillbringa morgondagen med mig och Äpplet, som är lediga tillsammans.

Jobbhelg och funderingar

Jag har en tredagars jobbhelg framför mig, jobbar ikväll, imorgon dag och måndag dag. Det känns okej faktiskt, även om det hade varit mysigt att hänga med resten av familjen till stugan för lite bastumys. På något sätt tror jag att det här med att jobba och i synnerhet jobba varannan helg, känns okej och överkomligt endast för att jag vet att det finns ett slutdatum på det nu. Jag vet att i april någongång är det slut och då väntar en lång föräldraledighet utan uppbokade helger och att ställa klockan tidigt. Det är ju inte riktigt hållbart, att känna så. Det är väl det som känns jobbigast med det här jobbet, att hur jag än gör just nu är det helgjobb som gäller.

Ikväll gissar jag att vi kommer att beställa pizza. Det är tradition på min avdelning, att beställa pizza på lördagskvällarna. Den som inte gör det blir verkligen lite av ett svart får 😛 Jag har varit det svarta fåret, men ikväll tänkte jag ge upp för grupptrycket. Det enda trista är att det är hemkörning, och vi får förstås kalla pizzor när de väl når vår avdelning. Kalla pizzor är faktiskt inte gott alls.

Jag jobbar ju inom psykiatrin, och är otroligt glad för att jag hamnade här just nu i livet, gravid och allt. Fy fasiken för att springa runt på en kirurgavdelning kissnödig, hungrig och superstressad just nu. Nu hinner jag kissa, hinner äta min smörgås innan läkarna hetsar på om ronden (för de äter tillsammans med oss), hinner äta min lunch för det är faktiskt ingen panik alls kring lunch hos oss, och jag kan i princip alltid gå hem när jag ska. Kanske fastnar jag inom psykiatrin, allt är så komplext och klurigt, spännande och svårt. Det finns inga enkla svar någonstans, det som funkar på någon funkar verkligen inte alls på nästa. Det finns tid för samtal om man tar sig tid och vill lyssna, och det vill jag. På andra ställen vill jag också lyssna, men där finns det inte tid till något alls förutom det som är verkligen är livsnödvändigt, och det anses inte samtal vara.

Tisdagsledig

Det bästa med skiftarbete är ju faktiskt det här, att jag är ledig en helt vanlig regnig och grå tisdag, och har flera timmar att bara ensam göra vad jag vill på. E är på föris mellan 9-15 idag, och imorgon är vi lediga tillsammans hela dagen! Idag vaknade vi vid 8 och åt frukost i lugn och ro innan vi gick i sakta mak till föris, och när jag kom hem drack jag te och åt äggmacka med ett nytt nummer av Mama framför mig (gud va mammabloggsklyschigt). Sen drog jag igång en maskin med disk och nu ska jag ta tag i resten av det som inte går in i vår bänkdiskmaskin. Sedan vika tvätt, sortera papper, dammsuga och kanske hinner jag till och med att läsa lite innan det är dags att hämta Pepplan på föris. Känns ju helt överlyxigt med skiftjobb just idag, kändes inte fullt lika lyxigt när jag i lördags cyklade iväg till jobbet klockan 13.45, och E och J satte sig i bilen för att åka ut till stugan för myshelg… Jag jobbar varannan helg nämligen, det är baksidan av skiftmyntet helt enkelt 😛