Sömnen del åttahundrafemtielva

Efter drygt nio månader med Äpplet kan vi konstatera att hon inte gillar att sova (precis som jag när jag var liten…). Hon sover ”dåligt” (lite, oroligt och i korta perioder) nästan jämt, och sämre ibland, som just nu. Just nu börjar vi varje läggning med skrik och motstånd varvat med ögongnugg och tydliga tecken på att hon är helt slut. Om hon inte får sova i selen/vagnen, då somnar hon oftast utan protest, men bara när vi är ute på promenad och det kan vi ju inte vara jämt. På nätterna funkar bara amning för att söva om, och hon vaknar varannan timme ungefär. Så här har det varit nu i cirka två veckor, mer eller mindre jobbigt hela tiden. När hon inte är trött är hon verkligen underbar, så jag tror egentligen inte att hon får för lite sömn. Och egentligen tycker jag inte att det är något problem att hon inte sover mer än så här, eftersom hon är så trevlig när hon är vaken. Men det är de här fruktansvärda läggningarna och nätterna som tar knäcken på både mig och J. Vi trodde först att det kanske var spjälsängen som var problemet, och för tillfället sover hon på golvet på madrassen (jag kanske har skrivit om det? ja, skit samma, nu får ni veta det igen…). Det verkade gå fint först, men nu är det lika mycket protester där, och även i vår säng. Hon sover ju alltid med oss på nätterna nu för tiden, vaknar alltid när vi går och lägger oss och då får hon sova med oss eftersom jag ammar nätterna igenom.

Jag vet inte om samsovningen gör att hon ammar oftare, bara för att hon kan liksom, men jag fattar ju att det ska till ett par rejält jobbiga nätter för att bryta mönstret. Vet inte hur jag ska orka, eller hur J ska orka eftersom det är han som får ta det mest jobbiga om jag ska sova i ett annat rum för att vara otillgänglig. Jag vill inte tro att samsovningen är problemet egentligen, ammar hon på natten så behöver hon väl det och slutar när hon inte behöver längre. Det är liksom det hela mitt tänk handlar om, att följa henne så gott jag kan. Å andra sidan kanske hon slutar amma på natten när hon ökar matintaget på dagen och det kanske jag måste hjälpa till med, hur nu det ska gå till… Åh, alltihop känns som en ond cirkel, hon äter lite mat, har ingen ro att amma på dagen, måste amma på natten, sover dåligt och runt runt runt. Jag vet försöker tänka att allting bara är en såndär himla fas och att hon kommer ur den snart. Men hennes faser verkar vara hela hela tiden och de bra perioderna kanske snarare är bra nätter som inträffar kanske fyra gånger per månad. Behöver hon mer hjälp från oss? Hon har alltid behövt hjälp av oss för att komma till ro, men kanske är det inte tillräckligt. Undrar just vad det skulle kunna vara bara.

När jag tänker tillbaks på de första två månaderna, när hon bara sov på mig, känns de som så himla bra när vi faktiskt vissa nätter kunde sova upp till sex timmar sådär. Det var tider det. Sex timmar sammanhängande sömn, vilken jäkla lyx!