Stressen

Min reaktion på stress är uppenbarligen att hjärnan slutar fungera (normal reaktion kanske?). Den väljer att inte fokusera alls, låter tankarna flyta iväg och gör andra saker istället. Som att komma på tanken att börja blogga igen exempelvis (och så agerar jag på den tanken och gör det, trots att jag vet att jag borde vänta med att börja blogga tills saker och ting lugnat sig). Jag behöver VERKLIGEN producera, leverera, en uppgift ska in på söndag och jag har egentligen bara fredag och förhoppningsvis lördagen på mig. 2000 ord, jag har lyckats klämma ur mig ca 600 ord som jag inte ens är nöjd med eller tycker om.

Varför denna reaktion? Är det som en slags försvarsmekanism när jag inte lyckas prestera? När det är jobbigt och orden inte kommer lättvindigt, då är det lättare att för stunden bara lämna det som är jobbigt och låta tankarna flyta fritt. Problemet är att det tar evigheter innan jag hittar tillbaks till det viktiga igen, om jag ens gör det! Oftast inte, och därför känns det väl som att orden inte ens är mina eller som att jag kopierat något rakt av från en lärobok eller internetsida (vilket jag förstås inte har!).

Oviktiga ord rinner ur mig som om de aldrig gjort annat, viktiga betydelsefulla ord får  bokstavligen tvingas ut till fingertopparna och placeras på rätt tangenter. Så jävla dumt.

Jag pausar nu





På onsdag börjar jag jobba igen. Min sista föräldralediga dag var i torsdags. Jag har insett att det finna cirka noll tid över i livet för att blogga just nu. Jag måste pausa mitt bloggande… Kanske hittar jag ett annat format, kanske gör jag bloggen privat, för jag vill dokumentera barnens och vårt liv på något sätt förutom instagram (som blir halvprivat och lite trist egentligen). 

Jag tar en paus just nu i alla fall. Det tar verkligen emot, jag har bloggat på olika sätt sedan 2005 och älskar hela grejen med att kunna gå tillbaks och se vad som hände i livet då, men just nu finns det verkligen ingen tid. Och jag vill inte blogga på ett halvseriöst sätt med framtvingade inlägg, därför får det bli så här. Det känns sorgligt, bloggen och jag har ju liksom varit ett team! Nu blir jag nostalgisk. 

Hejdå bloggen! Saknar dig redan.

Februari

Det är februari, eller vabruari som det heter numera 🙂 Vi är friska efter en omgång feber hos Alvar, oklar orsak. Förra veckan hade jag flera sociala grejer inplanerade samt ett besök av hela familjen O från Göteborg. Allt blev inställt pga sjukdomar hos både oss och de som skulle besöka oss. Ibland känner jag mig sjukt isolerad när allt händer samtidigt. Går runt och är avundsjuk på J som får jobba och träffa folk. Jag träffar typ killen i kassan på Netto och Es pedagoger på föris. Kan ju bli lite kocko i huvudet för mindre.

På ett sätt ska det alltså bli himla kul att börja jobba igen, få lite utmaning för hjärnan mer än att den bara får tänka ut bäst placering för glasen i diskmaskinen och försöka multitaska blöjpåsättning, underhållning av två barn och bajskatastrof. Även om det också kräver sin hjärnkapacitet så klart! Men det ska bli lite roligt med omväxling.

Februari bjuder på fyraårskalas, besök från Göteborg och tågresa med bebis till västkusten. Och vardag förstås. Och njut för mig, mina fyra sista veckor av föräldraledighet…

Om det där tiggeriförbudet

Tiggeriförbud är på gång i Norge. Jag förstår inte, hur tänker folk? Snacka om att skjuta bredvid målet. Vad händer med de som nu inte ens får tigga ihop till matpengar? Det är liksom den sista utvägen, ingen människa väljer att tigga om de har ett annat val. Nu får man inte ens göra det, och det är väl knappast någon som erbjuder en annan väg, en lägenhet, ett jobb. Det är vidrigt, äckligt, de som redan är utsatta och så fattiga, ska nu bli ännu mer utsatta genom att de inte ens får tigga ihop pengar för att överleva. Jag är så arg! Återigen skäms jag över mänskligheten…

Jobbigt

Jag är redo att börja jobba. Jag är inte så nervös för det, jag kommer in i det snabbt säkert, och helgerna kommer säkert gå bra nu när J är hemma på heltid. Jag litar på honom helt när det gäller barn och hem och allt vardagsbestyrigt.

Men, jag är inte redo att vara borta så länge från A. Det känns så fel, vi har suttit ihop sedan september 2013, på ett eller annat sätt. Max tre timmar har vi varit ifrån varandra sedan dess. Och nu plötsligt ska jag vara borta över åtta timmar flera dagar i veckan och det ska vara okej. Men det är inte okej inuti mig, inte alls och långtifrån. Jag kommer att ha en stor stor klump i magen när jag åker hemifrån för göra första dagen på jobbet. Stor fet äcklig klump i magen av saknad och fel fel fel.

Man måste väl ha ambitioner…

Ja, det gick som det gick med julkalendern. Nu ska jag inte hoppa på något såntdär på ett tag. Jag hinner ju knappt borsta tänderna om dagarna så jag ska sluta försöka hinna en massa grejer förutom det nödvändiga…

Det är dagen före julafton, lillebror vill inte sova så att jag hinner julstöka det jag hade behövt stöka med. J är fast i köket med allt som ska lagas, jag har inte hunnit med något av det jag tänkt och om en timme kommer mamma och pappa hit. Jag har så sjukt låga krav på oss den här julen, men det hade varit kul att hinna städa toaletten. Och hänga tvätten. Det blir ju jul även med en smutsig toalett, men tänker mig att den blir lite trevligare om jag hinner vissa saker.

Nu ligger vi och ammar och jag hoppas snart att jag kan rulla ur sängen och låta A sova kvar, och att han sover en stund.