Lina på nya äventyr


Lämna en kommentar

Sängrummet

Igår flyttade ännu en säng in i vårt hus, en 90-säng som nu står bredvid vår 160-säng i vårt sovrum. Bredvid min del av sängen står även spjälsängen nu, och detta innebär att hela vårt sovrum nu är en enda stor säng ungefär. Vi får knappt plats själva känns det som. Igår eftermiddag la sig Äpplet i spjälsängen, som då stod kvar i hennes rum och som fungerat som lite myssoffa där, och berättade för mig att hon tänkte sova i sitt rum inatt. Hon gör så där ibland, att hon bara bestämmer sig för att hon ska göra en sak som vi föreslagit tidigare, och då är det ju verkligen bara att köra! Så så fick det bli, och inatt sov hon i sin växa-säng (som stått i vårt rum bredvid min sida av sängen tidigare) i sitt rum fram till kanske 04, då hon blev kissnödig och därefter ville sova hos oss. Så då sov hon i 90-sängen som nu står på Js sida av sängen, och det gick hyfsat bra förutom lite knorrande om att hon ville sova mellan oss. Men jag vågar inte ha henne mellan oss längre för hon är ju som ett mindre rådjur nuförtiden, så hon somnade till slut i ”sin” del av sängen och sov till 07.45. Hurra!

Vissa saker måste dock förfinas i vår sömnkonstellation, det är lite jobbigt att inte få plats med ett nattygsbord och J får inte plats med mobilen som han måste ha för att ställa alarmet på morgonen. Och vi måste fixa nattlampa till både Äpplets rum och hallen, för att vi alla ska hitta varandra mitt i natten. Och hur allt ska bli när lillebror kommer vet jag inte, men vi har väl en förhoppning om att han ska gilla spjälsängen lite mer än vad Äpplet gjorde, och att jag ska slippa ligga med honom på mig första månaderna… Även om jag sov ganska bra tack vare det, så kunde J aldrig sova tillsammans med oss den första tiden. Det vore mysigt om det gick att amma på kvällen/natten och sedan lägga över i babynestet i spjälsängen en stund. Med Äpplet gick det att göra så i cirka 10 sekunder, sedan vaknade hon.

Skönt att vi i alla fall har en säng till nu, om det blir samsovning med två barn (vilket verkligen inte gör någonting alls bara det fungerar för båda barnen att sova tillsammans) av det här till slut. Sitter nu och letar efter 250 cm breda lakan eller sängbottenöverdrag… :)


Lämna en kommentar

Vecka 37

Idag var jag hos MVC igen. Vildingen verkar ha växt på sig rejält på bara 12 dagar, då vi mätte livmodern senast, för den har växt tre centimeter sen dess. Men det är fortfarande gott om plats därinne, och förmodligen är det därför som han rör sig så otroligt mycket. Det spelar ingen roll när på dagen, rätt som det är blir hela magen som ett helt disco och han är bara överallt och trycker och har sig.  Förra gången var huvudet bara ruckbart, men nu tyckte barnmorskan att det var rörligt… Hurra :P Huvudet är fortfarande nedåt i alla fall, som tur är.

Magsjukan har satt sina spår i min kropp, och jag är betydligt tröttare än innan den. Orkar inte alls lika mycket, och hamnar allt oftare i sängen liggandes på sidan och känner hur kroppen bara vill ligga kvar där. Jag låter den oftast göra det lite längre än vad jag gjorde förut, det får vara så.

En sak jag börjar tröttna på är detta konstanta tyckande och kommenterande om magens utseende… Precis alla ska tycka till om huruvida den sjunkit ned, om den är stor eller liten, pojk- eller flickmage, putande eller bred och större eller mindre än med Äpplet. Jag förstår att det är en naturlig grej att göra eftersom jag ju ändå är gravid och ganska stor, men usch vad tröttsamt det är. Den ena säger att nu har den allt sjunkit, och nästa säger att oj har den inte sjunkit än (?!), och så vidare… Jag försöker hänga på och förklara att det beror verkligen helt på hur han ligger, men det vill den som kommenterar oftast inte lyssna på, konstigt nog. Jag vill mest skrika ganska högt att magen är väl som den är!! men det gör jag ju inte förstås… Jösses vad skönt det ska bli att slippa gravidmagen och all uppmärksamhet den drar till sig, det är framförallt tröttsamt just nu. Även om jag just nu känner mig ganska fin i magen nu när det börjar bli varmare och jag kan ha tunna kläder äntligen, som långklänning.

Om bebisen kommer så som Äpplet gjorde, är vi tvåbarnsföräldrar om mindre än två veckor. Det är helt ofattbart och knasigt att ens tänka på, men tydligen helt sant med tanke på den enorma magen som jag ändå sitter här med.

 


10 kommentarer

(Varning!) Lite mer klagande

Kära läsare, ni som är evinnerligt trötta på mitt klagande över mitt tillstånd, sluta läs nu, för här kommer ännu ett sånt inlägg.

I söndags fick jag magsjuka. Det var kanske en av de värsta eftermiddagarna i livet tror jag. Vi hade varit på besök hos familjen O, och jag lyckades bli smittad på något märkligt sätt fastän ingen annan var smittad, förmodligen bara bärare. Min mamma och pappa kom för att hämta oss vid lunchtid, och vi fikade lite snabbt hos familjen O innan vi åkte. Och på vägen hem till Dalsland blev jag jätteåksjuk, trodde jag i alla fall, men det blev liksom inte alls bättre, och när vi väl var hemma bröt jag ihop litegrann på mammas säng och sen minns jag knappt vad som hände. Jag hade jättemycket sammandragningar som gjorde ganska ont, fick lite panik av det eftersom J ju i samma stund satt i vår bil på väg till Västerås och inte alls satt vid min sida och coachade mig igenom en begynnande förlossning. Ringde till och med till NÄL för att rådgöra och blev inskriven där, men det visade sig ju som tur var vara onödigt. Stoppade till slut fingrarna i halsen för att bli av med illamåendet, att kräkas med vecka 36-mage kan jag inte rekommendera, jag vet inte vilka slags muskler jag tog i med men jag har fortfarande ont i kroppen. Mådde något bättre en stund, men sedan drog det igång igen och kvällen och natten var ett rent helvete. På natten var jag så fruktansvärt törstig efter att jag kräkts etc, och råkade dricka lite för mycket och så kräktes jag igen av det.

Men det var vid 04 i måndags morse, och sedan dess har jag inte kräkts eller haft några direkt andra symtom. Ändå mår jag riktigt jävla skitdåligt. Mådde lite bättre igår kväll och imorse, men när vi var på väg härifrån för att göra en liten utflykt började jag må illa igen. Så idag känner jag mig helt sänkt och jättedeppig, känner mig som fånge i min egen kropp och som att jag aldrig någonsin kommer föda nu. Det känns som en evighet till BF, vilket det ju är, fyra veckor! Fattar inte hur jag ska klara det, och i värsta fall blir det ännu längre liksom… Vissa saker har förvärrats post magsjukan, som andnöden och hjärtklappningen som finns där nästan konstant nu och alla ställningar är omöjliga, halsbrännan är också där och nu hjälper tamejfan ingenting längre, ständigt illamående och liksom åksjuk, och bebisen är otroligt aktiv och trycker i precis hela magen samtidigt hela tiden. Jag känner mig så himla svag och värdelös. Äpplet får hänga med mormor och morfar hela tiden, och jag känner mig så dålig gentemot henne. Klarar heller inte av att hålla känslorna tillbaks inför henne heller, och känner mig extra dålig när jag börjar gråta inför henne, hon ska inte behöva sig mig såhär… Det är tur att mormor och morfar är världens bästa mormor och morfar, annars hade jag inte fixat det här. Det är på ett sätt tur att vi är på besök här, vill inte ens tänka på hur det hade gått att ha henne på förskolan alternativt hemma när jag mått/mår så här.

På långfredagen kommer J hit i alla fall, jag längtar efter honom så att jag går under efter den här prövningen. Jag hade gjort vad som helst för att få sitta i soffan och maratonamma just nu, sömnbrist och mjölkstockning känns som en ljuv dröm i jämförelse med det här (ja, påminn mig om det där om ett par veckor när jag är mitt uppe i den delen av spädisförälderlivet så kanske jag inte håller med…).

 


8 kommentarer

Projekt förlossning

Idag har jag så smått påbörjat att förbereda inför förlossningen, den rent materialistiska delen alltså, nämligen BB-väskan. Jag minns knappt vad vi hade i den senast, men jag minns i alla fall att jag saknade något att tugga på efteråt, så det ska jag packa ner när det närmar sig (typ choklad, några olika bars och sånt).

På fredag åker vi till Göteborg och familjen O, och på söndag hämtar mina föräldrar upp mig och Äpplet där och vi åker med dem hem till Dalsland för att fira påsken där. J kommer på skärtorsdagen. På fredag går vi in i vecka 36, och vi kände nog både jag och J att vi nog borde packa väskan och ta med babyskyddet, bara ut i fall att… Det kanske är dumt att dra iväg på Sverigeturné så här sent i graviditeten, men det blir ju ännu svårare med bebisen utanför magen, därför passar vi på nu och tar det som det kommer. De har ju förlossningar på andra ställen än i Västerås och det är lika mycket barnmorskebrist överallt. J får köra mest, och jag får sitta i baksätet med TENS och Äpplet som sällskap.

Ja, en liten parantes var det ja. Har i alla fall hittills slängt i blöjor i minsta spädisstorleken, våra minsta spädiskläder i storlek 50, strumpor och en liten mössa, sjalen, några små minihanddukar för kräks och andra kroppsvätskor… Tänkte komplettera med necessär till mig och J, mjukisbyxor, en mjukisbh och en amningsbh, trosor, nåt mjukt linne, läppgrejs i mängder, ögondroppar, öronproppar… Mobilladdare! Kamera :) Kändes plötsligt megaviktigt att få med allt nu när jag började tänka på att barnet kanske måste födas på NÄL istället för i Västerås, och det då inte är lika enkelt att åka hem och hämta det man glömde… Och gravidmappen förstås, med blodgruppering och såntdär! Viktiga saker.

- – - -

Annars har jag börjat träna lite inför själva förlossningen, och hur den ska gå till. Jag vet att jag kan skärpa mig och fokusera, men  det skadar verkligen inte att träna på det. Ska verkligen försöka mindfulnessträna lite varje dag, är sjukt dålig på att komma ihåg att träna på det. J och jag tränar lite smärthantering genom att jag ber honom göra ”tusen nålar” på min arm en stund, jag har ingen aning om ifall det hjälper men det känns fint att klara 20 sekunder tusen nålar bara genom att andas och ”vara”. Börjar verkligen längta efter att det drar igång nu, känner mig ganska taggad inför förlossningen med allt vad det innebär, jag vill vara mycket mer närvarande den här gången och jag vill minnas mer av det. Skit vilken utmaning vi står inför, igen. Nu blev jag plötsligt nervös, och samtidigt otroligt peppad!


2 kommentarer

Om offentlig amning

Underbara Clara publicerade ett blogginlägg i måndags angående att en mamma i Stockholm fått en servett placerad över sig och sin bebis då de ammade på Grand Hotel. Det är bland det sjukaste jag hört, och jag fattar faktiskt inte vad fan som är grejen?! Varför uppfattas det som så provocerande och äckligt att amma sitt barn? Är det bara för att kvinnans bröst är så sexualiserade i vårt samhälle att folk blir upprörda när de används till något annat än att behaga män (när de används till det de verkligen är till för dessutom!)?

Om jag bott kvar i Sthlm och fortfarande ammat hade jag nog passat på att luncha på Grand Hotel idag, och tajmat in amningen i lagom tid till lunchen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.