Lina på nya äventyr


1 kommentar

Tisdag

Jag är fortfarande i lite chock över hur många läsare som hamnade på min blogg igår tack vare Hannas länkkärlek… :)

Firar det hela med att blogga!

Idag har vi varit på BVC för sexmånaderskoll. Kurvan börjar faktiska se lite mindre brant ut, han växer inte lika snabbt längre, men går ändå fint upp i vikt och växer bra på längden. Han imponerade på bvc-tanten genom att ställa sig upp mot hennes ben och krypa omkring på golvet. I väntrummet lekte han med en Brontosaurus och en annan bebis, som såg ut som en minibebis i jämförelse, men hen var visst sju månader… På vägen hem somnade han i selen, och sover än (!!), och jag har hunnit lägga in tvätt, sy om ett par byxor i linningen, äta lunch och städa golvet och köksbordet efter gårdagens currykrig vid middagen.

Snart ska jag hämta Äpplet på föris, och tänkte försöka peppa henne att hjälpa mig att kratta löv på framsidan. Vår framsida är alldeles överlövad, medan våra grannars gräsmattor är välkrattade och gröna… Jaja, lägger den där ångesten på ett litet moln och ser det flyga iväg…

Ikväll ska J på något slags psykologmöte och jag är ensam med barnen ett tag, men det är okej. Ska försöka ha låga krav och bara hänga med barnen, disken får jag ta imorgon.


2 kommentarer

Länkkärlek tillbaks!

Tack Hanna för din länkkärlek idag! Så fint att få det, jag känner mig så glad och varm för det, och det passade dessutom så extra fint just den här måndagen.

Hanna, du är en av mina föräldraförebilder, men det hoppas jag att du redan förstått. Älskar din blogg och du verkar vara en så otroligt fin person.

Och min lilla blogg har förresten aldrig haft så här många unika besökare, det känns kul! Nu återstår det bara att hinna blogga också, jag vill ju! :)


4 kommentarer

Allt på samma gång

Ni vet, när bebisen välter omkull kattmaten och kattens vatten, därefter kissar på dig när du plockar upp hen, snart fyraåringen tjatar om hunger, det ligger mögliga stinkande morötter i diskhon och hela diskbänken är full av disk och du har druckit för lite kaffe och det känns som att hjärnan brinner? Och så är det måndag också. Och det är kolsvart ute klockan 15.45.


7 kommentarer

Lillebror, sex månader

Igår blev lillebror A sex månader! Han är fortsatt extra allt hela tiden. Extra tidig, extra glad, extra arg osv. 100% allting på något sätt. Dock har det hänt något de sista veckorna, han har blivit lite mindre svår att ha med i sociala sammanhang, och är faktiskt riktigt trevlig numera. Han vill fortfarande ha koll på mig och J, det ser jag inte som ett problem naturligtvis. Men han kan, till skillnad för bara någon månad sedan, nu vara i famnen på någon annan och acceptera att vara kvar där. Tidigare kunde jag knappt ta ett steg från honom utan att det blev panik. Det känns skönt, även fast jag är inställd på att det kommer att gå upp och ner med det där.

Han lär sig saker i rasande fart. Han har suttit stadigt ett tag nu, och ramlar bara om han blir puttad eller om han tittar på något högt upp så att han liksom ”glömmer” att han sitter ner. Han kryper sedan i torsdags, innan dess varvade han krypsteg med att åla, men nu kryper han bara. Han ställer sig upp mot allting, vilket är extra läskigt eftersom han inte riktigt står stadigt, så det blir mycket gråt eftersom han ramlar ganska mycket just nu (funderar på att köpa en sånär tyghjälm…). När jag jämför med Äpplet är han mellan 1,5-3 månader tidigare med nästan allting. Hon kröp när hon var 7,5 månad, satt med stöd vid 6 månader (vilket A gjort sen han var 3 månader ungefär) osv. Det känns att allting händer mycket tidigare, vi hänger inte riktigt med i utvecklingen, och idag får vi nog ta en liten rensning av saker som står på golvet för att minimera skaderisken…

Vi ammar på heltid, jag ser inget avslut i sikte än på ett bra tag (jag börjar jobba 80% i mars, vi får se hur det blir då). Det är fortfarande liggläge som gäller förutom på kvällarna då det verkar vara mörkt och lugnt nog att sitta upp i soffan. Jag orkar inte bråka heller, så det får vara så. Amma offentligt försöker vi med ibland, men det går oftast inte och därför är vi fortsatt ganska isolerade, vilket jag inte heller orkar bry mig om då det här är en så kort period. Vi har introducerat mat genom BLW, och gett gröt på sked vid ett par tillfällen, men han vill helst bestämma själv och då får han det. I helgen fick han mjuk smörgås, som han noga smulade sönder till en miljon smulor. Han fick inte i sig så mycket, men det är heller inte det viktiga. Vi tar det i hans takt, och jag tror inte att det blir några problem med tanke på att han är väldigt intresserad av vad vi äter.

A är en stor bebis som har haft sin egen kurva hos BVC, och kläder som Äpplet hade vid ett års ålder funkar perfekt nu. Han ligger ungefär mellan storlek 74 och 80, och ibland kan han ha storlek 86. Byxor är det 80 som gäller, annars får vi inte byxorna över låren (älskar de där låren!). Däremot märks det att han blivit lite mer rörlig, för han har börjat smalna av något i hela kroppen.

IMG_6113.JPG


Lämna en kommentar

Sjutton år

I helgen var min familj här på besök. De hade med sig en massa lådor med grejer från huset hemma i Dalsland. Grejer som i gamla skolböcker, dagböcker, kasettband, träslöjdsalster etc. Jag kastades alldeles ofrivilligt tillbaks till mitt sjuttonåriga jag efter att ha läst lite i mina dagböcker, och hamnade i någon slags identitetskris som jag egentligen redan tagit mig igenom. Allt minns jag inte, men jag var en hyfsad dagboksskrivare och där står alltså desto mer.

Jag var en blyg person förut, jag ÄR en blyg person men inte ens i närheten av det jag var då. Och jag är en helt annan person nu tror jag, och jag tänker att jag var så missförstådd då. Av alla och mest kanske av mig själv. Jag förstod inte att den jag var var en bra person med egenskaper som andra kunde uppskatta, utan såg bara mig själv som en dålig person. Som bara skulle vara som alla andra, inte som den jag faktiskt var. Mitt sjuttonåriga jag, jag vill bara krama henne och berätta att allt kommer ordna sig och du kommer inte alltid känna dig så vilse och uppgiven och felplacerad.

Känner alla tonåringar så där? Fel och konstig, som att man är i fel kropp och att man bara vill klättra ur sig själv. Jag känner mig mycket mer tillfreds med mig själv nu, jag älskar att inte vara tonåring. Det kommer nog ta ett tag att mig igenom den här lilla krisen.


6 kommentarer

Socialamedierdepressionen

Jag har instagram och Facebook förstås, men inte några andra slags sociala medier. Jag följer bloggar men läser egentligen inte så många, jag har inte twitter och jag är inte aktiv i några familjeliv-trådar. Men ändå känner jag att nu börjar det bli lite för mycket inputs från alla håll, och det gäller de flesta ämnen jag känner mig engagerad i.

På Facebook har jag varit med i flera forum, och känner mig plötsligt helt vilse i mitt eget föräldraskap, och märker att jag ibland inte ens vet hur jag ska hantera vissa situationer för jag tänker bara på vad folk i det där himla forumet hade tyckt och tänkt om mitt agerande. Och det är ju helt sjukt! Jag är en bra förälder, jag är den bästa föräldern för mina barn i alla fall, och jag vet att jag inte förstör dem hur jag än gör i princip. Vi har bra och dåliga dagar här hemma, men oavsett så vet jag att jag är inte så jäkla dålig att Äpplet kommer att få men för livet och att hon inte är trygg och glad. För ibland kan det kännas så, att om jag höjer rösten och skriker åt henne ibland när hon drar i lillebrors ben för femtielfte gången samma timme, så kommer anknytningen att vara fucked for life och hon kommer som tonåring att tillverka voodoo-dockor av mig som hon kommer att sticka nålar i. Ja men typ så. Jag känner mig så galet stressad i mitt föräldraskap pga alla yttre krav från alla möjliga håll. Därför har jag börjat gå ur grupper på Facebook för att försöka minska på kraven, och har behållt ett par stycken tills vidare.

De här grupperna utger sig för att vara så öppna och snälla, men öppenheten finns bara där för de som gör på samma sätt som de själva. I bärsjalsgruppen får man bara ha sjal, om man gud förbjude har en sele blir man genast övertalad att köpa en sjal för det är det bästa och gör man inte det är man liksom lite lite sämre än de som bär i sjal. I genusgruppen är man ett ufo om man inte förstår varför vissa envisas med att kalla sin barn för snipp- och snoppbärare (och jag vet förstås varför de vill göra det, men tycker inte alls att de fyller sitt syfte), och i en annan grupp bör man samsova och aldrig höja rösten mot sitt barn, annars får man pisk. I nopoo-grupperna är kolloidalt silver svaret på allt och i eko-gruppen får man inte ställa vissa ekofrågor (om typ blomjord) för då ska man vända sig till specialgruppen ”Vi som bara köper ekologisk blomjord”.

Jag har dessutom fått någon slags instagramdepression där jag kom på mig själv med att publicera bilder för att försöka få så många likes som möjligt och inte för att jag själv tyckte att jag ville visa just de bilderna. Så nu tar jag det lite lugnt med instagram också, och försöker ”hitta mig själv” där nånstans bland alla perfekta hem.

Ja men herrejösses! Vilka I-landsproblem va?! Ja, jag vet, det är det sannerligen. Men betänkt då att mitt i den här ytterst märkliga depressionen så har jag superdupermegaångest för klimatförändringarna precis som vanligt, och tjatar hål i huvudet på J att vi måste bli bättre på att dra ur kontakten ur tvn som står i standbyläge annars. Min hjärna brinner.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.