Onsdagen var kanske den värsta dagen i mitt liv. Jag kastades liksom tillbaks i min tonårsångest, för förr hade jag ångest betydligt oftare än nu. Så otroligt ont gör det, att inse att jag kanske måste inse att jag aldrig kommer bli av med den. Den kanske alltid kommer att finnas där och hoppa fram när jag minst anar det. Och jag menar inte att jag bara tänker låta ångesten ta över och inte jobba med den, jag menar just motsatsen. Att jag insett att jag kanske måste ta tag i den när jag inte ens behöver tänka på den, hantera den varje dag, liksom förebygga ångsten. Jag har kommit jättelångt i att hantera den, men i onsdags var det som att ta tio steg tillbaka… Det var som att jag chockades av mig själv, av min egen oförmåga att stanna upp och ta några djupa andetag för att kunna tänka klart. Jag minns knappt, eller vill helst inte minnas, vad som hände i onsdags. Minns inte vad jag tänkte, minns bara handsvetten och min extremt höga puls.
Jag försöker tänka att det kanske var bra att jag kuggade, för att det har fått mig att vakna igen och inse att jag måste ta tag i mig själv och jobba aktivt igen. Att det är dags att göra det nu, igen, för att jag har lutat mig tillbaks och inte tagit några risker nu ett tag. Levt lite säkert, haft det bra i min mammabubbla. Såklart har de här två terminerna varit tuffa, men nu blev det liksom som en slags ångesttopp… Men kan samtidigt inte tänka att det var bra ännu, det är fortfarande alldeles för jobbigt att tänka på.
Det jobbigaste är, att det känns inte dugg bättre inför nästa prov. Det känns precis exakt lika jobbigt. Kanske ännu värre. Nej, jag lugnas inte av att ha gjort det en gång redan. Trist men sant. Om det kändes som att bestiga ett berg, att genomföra det där fruktansvärda provet, så känns det som att jag ramlade ner från berget när jag misslyckades. Och under tiden jag ramlade så blev berget ännu högre, ännu svårare att klättra upp för.
Jag laddade ner en mindfulness-app igår. Mindfulnessappen II, kort och gott. Mindfulness är inte alls något nytt för mig, jag använde dykmetoden, som väl ändå kan sägas vara en form av mindfulness(?), under den första delen av förlossningen. Men jag har tappat jättemycket av min förmåga att vara mindful. Det krävs träning, och jag har inte tränat alls sen förlossningen egentligen.
Idag är en jobbig dag. Igår var som en vacuumdag där jag inte pressade mig själv så mycket alls, förutom lite mindfulness då. Idag måste jag ta tjuren vid hornen, plugga, tänka på nästa prov. Maila min lärare (min hemskt dåliga lärare som hanterade hela situationen så sjukt dåligt, och tog sig friheten att försöka trösta mig genom att säga att jag skulle skaffa mig lite ”jävlar anamma” inför nästa prov, och jobba på att vara auktoritär. Jag hade kunnat slå henne där och då om jag inte varit så skärrad som jag var…) om att de gärna får skynda på att boka ett nytt prov, för att jag tror att det blir lättare för mig att få veta, ställa in mig på ett datum. Förresten, det är så skönt att ha en blogg vid såna här tillfällen i livet, bara få skriva av mig. Det hjälper.
