Lina på nya äventyr


6 kommentarer

Saker jag funderar på

- Alla åsikter folk har om föräldraskap och amning och barn i allmänhet. Varför?! Varför tycker folk så himla mycket? Har personen ifråga inte bett om råd, var då tyst!

- Amningsproblem, hur hanterade man det förr i tiden? Alltså riktigt långt bak i tiden, existerade det ens då? Hade vi överlevt om alla nyblivna mammor oroat sig så över amningen som vi gör nu? Det känns som att vi problematiserat sönder hela vår instinkt, att vi nu inte ens förstår när vårt eget barn är hungrigt bara för att vi lyssnar så mycket på andra. Att hålla på och titta på klockan och tänka när man ammade sist skapar nog mest problem. Det är bra med utbildad personal, men ibland ska man nog bara lita på sig själv och sin bebis.

- Är all stress och ”livspusselproblem” ett enda stort I-landsproblem? Borde vi flytta ihop med våra föräldrar igen och leva som man gjorde förr? Hjälpas åt med allting igen. Att vara två heltidsarbetande vuxna i en familj kanske inte borde fungera helt enkelt? Det finns inte tid för barntid och egentid och bra mat och resor och socialt liv utan att bli utbränd på kuppen. Så känner jag i alla fall.

Saker jag funderar över när jag försöker följa min instinkt och amma mitt barn när han visar att han är hungrig. Vilket inte är det lättaste när alla andra tycker saker, men de ”vill ju bara väl”. Försöker ha överseende, svårt. Ilsk ammande kvinna.


12 kommentarer

Förlossningen med lillebror

Fredagen den 16 maj, BF+1. Jag hade en tid hos min barnmorska kl 12, hon skulle klämma in mig mellan en patient och hennes lunch. Jag hade Äpplet hemma den dagen, och hade tänkt ta med henne till MVC, men dagarna innan började jag fundera över det där med hinnsvepning och att jag kanske skulle be om en sån. Därför kändes det mindre lämpligt att ta med Äpplet, så J fick ta en promenad hem på lunchen och lunch med henne under tiden jag var på MVC.

Hinnsvepningen kändes förstås, inte så att det gjorde ont men såklart inte det skönaste som finns. Kände mig lite underlig i kroppen efteråt, lite upprymd, förväntansfull och så lite öm förstås. Sa hejdå till min barnmorska, efter att ha bokat tid för nästa besök och pratat om igångsättning… Hemska tanke! Åkte hem till J och Äpplet som hunnit äta lunch. Åt min lunch, en vegetarisk sallad jag fixat till innan jag åkte, och vinkade hejdå till J som åkte tillbaks till jobbet igen. Baxade in mig själv och Äpplet i bilen och åkte ut till Hälla, vårt närmsta shoppingcenter här i stan, för att handla lite mat. Vi gick runt i affärer, köpte henne nya skor och avslutade med mathandlingen. Under hela tiden kände jag mig så där lite konstig i kroppen, som att den inte var riktigt som vanligt.  Tänkte att det nog berodde på hinnsvepningen.

Vi kom hem  vid två, och jag lade in all mat, skickade ut Äpplet i trädgården och kom ut till henne med varsin glass. Vi satte oss ner i solen och våra glassar, och under tiden tror jag att jag fick första värken. En mycket diffus sådan, men tillräckligt stark för att få mig att behöva gå inomhus och andas i fyrkant litegrann. Tankarna började snurra i huvudet, och jag sa till Äpplet att jag var tvungen att lägga mig i sängen en stund. Jag laddade ner en värktimer och började klocka det där diffusa, som verkade komma ganska tätt ändå, ibland med 2-3 minuters mellanrum, men ibland med 6-10 minuters mellanrum. Klockan blev tre, och jag ringde till J på jobbet och sa att jag trodde att det var dags nu. Han lät lite stressad på rösten (!) och sa att han skulle packa ihop allt och skynda sig hem. Under tiden han började ta sig hem ringde jag förlossningen och förklarade läget, och barnmorskan sa det jag redan förstås visste, att antingen har det dragit igång tack vare hinnsvepningen, eller så är det bara träning. Jag var välkommen att ringa tillbaks, och hon sa att jag kunde ta två Alvedon om jag ville, och försöka sova samt lämna bort Äpplet om det gick.

Jag vaggade runt i huset och packade det sista i BB-väskan, det var tufft att ta värkarna stående, och jag kände mest för att sitta ner i ett tyst mörkt rum. J kom hem och strax efter kom farfar och hämtade Äpplet. Farfar hade aldrig cyklat hem från jobbet så snabbt, sa han, och var fortfarande svettig och andfådd när han kom till oss. När de hade åkt, satte jag mig i soffan och bad J fixa en smörgås till mig, och så tittade vi på tv en stund. När klockan var omkring halv fem (tror jag, minns sådär bra om tiderna), började jag känna att det är nog inte träning, det måste vara på gång, och oavsett vad det är så måste jag få bekräftat vad det är. J ringde förlossningen, för jag orkade inte prata i värkarna, och de sa att vi var välkomna in för en kontroll.

Jag tror att vi kom in till förlossningen strax före halv sex, och fick gå in på ett tillfälligt rum för att göra CTG-kurva. Jag kämpade på med värkarna därinne i 20 minuter, och sedan kom en barnmorska och konstaterade att jag var öppen fyra centimeter! Underbart! Och skitläskigt, det var dags nu verkligen alltså. Vi blev visade till ett rum, och undersköterskan som följde med oss frågade om smärtlindring. Jag svarade att jag framförallt ville ha lustgas, och ingen EDA eller något sånt. Hon frågade också om jag ville bada eller ha ett gåbord eller liknande, och jag tackade ja till ett gåbord. Vi fick in ett gåbord snabbt, och undersköterskan sa att vår barnmorska snart skulle komma in och prata med oss. När undersköterskan lämnat rummet och jag ställt mig vid gåbordet, kom ytterligare en värk, och plötsligt kändes det otroligt jobbigt och gjorde ganska mycket mer ont. Det kändes jättejobbigt att ta värken stående, och jag fick med Js hjälp kravla mig tillbaks till sängen, och tog nästa värk sittande på sängen med armarna runt J. Mitt i värken kände jag en jättestark känsla av att behöva krysta, och det gick inte att stå emot alls! Skrek åt J att nu krystar jag, och när värken var över ringde J på klockan. Efter en kort stund kommer en undersköterska in, J säger till henne att det nog är dags nu och hon svarar lugnt att ”Jaså, är det helt säkert det? Jag ska hämta barnmorskan som är ansvarig för er…” Och strax efteråt kommer ”vår” barnmorska in och även vår undersköterska igen, och jag tror att båda direkt förstår att det är allvar nu. Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag är helt öppen, och jag kan inte stå emot krystvärkarna alls nu… Någon av dem rullar in en vagn med massa grejer på, och jag inser att nu, nu ska jag föda! Äntligen! Strax efteråt går vattnet, det är en helt galen syn för det är som när en val sprutar vatten ur sitt hål på ryggen ni vet. Helt sjuk grej.

Jag försöker lite desperat få grepp om situationen och frågar hur långt det är kvar tills han är ute, och barnmorskan förklarar att det är inte alls långt kvar. Jag berättar för henne att jag är väldigt rädd för att gå sönder nu när det går så snabbt, och att jag inte vill bli liggande i ryggläge och vara inaktiv som sist då jag inte kände mig särskilt delaktig i min förlossning. Hon svarar att hon ska göra allt hon kan för att hjälpa mig, och att jag måste vara beredd att trycka på och hålla emot när hon säger till. Hon förklarar att för att få mesta möjliga kraft för att krysta, ska jag lägga mig ner och hålla om mina ben i knäveckshöjd. När nästa värk kommer håller hon på min mage och berättar när jag hittar rätt muskler för att krysta mest effektivt, och undersköterskan påminner om att trycka hakan mot bröstkorgen och försöka rikta mina urkvinneskrik inåt istället för utåt, för att inte slösa krafter. J står bredvid mig hela tiden och stryker mig över pannan och peppar i värkarna och lugnar mellan dem, påminner mig att andas och återhämta mig mellan värkarna. Jag får inte mycket hjälp av värkarna, förklarar barnmorskan, utan måste ta i mycket på egen hand. Jag känner mig ändå stark, och lyckas vila, andas och varva ner mellan krystvärkarna, ja, så gott det går med tanke på situationen i alla fall. Jag har ingen uppfattning om tid och antal krystvärkar, men hela tiden påminner personalen mig att nu är det inte långt kvar. Jag förstår knappt någonting av alltihop, för det har gått så snabbt allting, men förstår ändå att snart kommer vi få träffa vårt andra barn.

Efter en krystvärk säger barnmorskan att nu är det bara två-tre värkar kvar tills han kommer, och jag försöker lyssna på hennes instruktioner om hur mycket jag ska ta i. Jag känner i hela kroppen var bebisen befinner sig, och plötsligt är han jättenära och smärtan blir totalt vansinnig. I en minut eller något sånt, är smärtan helt olidlig och jag skriker nog all världens svärord. Jag hör hur J och personalen skrattar och peppar om vartannat, och smärtan finns kvar mellan värkarna… Det är knappt så jag står ut, men det finns ju inga val direkt. Känner hur nästa värk är på väg, och plötsligt försvinner smärtan och jag känner hur något varmt och blött praktiskt taget flyger ur mig! Tittar upp från min haka-mot-bröstkorg-position, och ser en blårosa liten varelse mellan mina ben! Lillebror! Barnmorskan tar snabbt upp honom och torkar av honom, och lägger honom försiktigt på min mage. Jag börjar skratta och tittar på J och jag minns att vi skrattar och att navelsträngen känns ganska obehaglig där den ligger. J får klippa navelsträngen förstås, och efter max 15 minuter lyckas jag på egen hand få lillebror att börja amma! Han föddes 19.11, och vi var inne på förlossningssalen i max 50 minuter, förmodligen mindre, jag minns inte riktigt.

- – - -

När jag tänker tillbaks på förlossningen känner jag fortfarande att jag inte alls hängde med och förstod när det gick sådär snabbt! Det tog ca fem timmar från första värken tills att han var ute, till skillnad från Äpplet, där första känningarna började en söndagskväll, och hon är född på tisdag kväll, 48 timmar senare. Jag förstod nog först när vattnet gick, att det faktiskt var allvar. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, och jag tycker självklart att hur en förlossning än går till så gör kvinnan ett helt outstanding jobb, men att föda så här… Jag känner mig så jävla stark och urkvinna! Det var min kropp som tryckte ut honom, ren styrka, jag skrek och tog i och fick bristningar i hela ansiktet. Jag litade på min kropp och följde den hela tiden, försökte inte arbeta mot värkarna, och andades lugnt och lyckades vila med hjälp av J och personalen, det är så häftigt! Inte en enda liten smärtlindring förutom mina egna endorfiner, det gjorde alldeles extremt vansinnigt sjukt jävla ont, men jag klarade det! Min kropp är så otroligt häftig!


Lämna en kommentar

Lillebror A, fyra veckor

I fredags fyllde lillebror A fyra veckor. Vi börjar så smått lära känna vår nya familjemedlem. Han har ett jäkla humör, han går från 0 till 100 och från 100 till 0 på en sekund. Han avskyr, och då menar jag verkligen avskyr, att ligga på rygg på skötbordet. Han gråter och är totalt vansinnig, kiknar av gråten och blir alldeles röd på hela lilla kroppen, ända tills vi lyfter upp honom. Då suckar han och lutar huvudet mot axeln, och man kan se de små tårarna i ögonen. Just konceptet ”ligga på rygg” är inte så poppis någonstans, han är en magsovare, och kan på sin höjd tänka sig att ligga på sidan om han nu inte får ligga på magen. Vi gillar förstås inte det där med magsovandet, och sover han på mage i vagnen eller på sängen är jag där och kollar så att han andas varannan minut. Men samtidigt vill vi ju att han ska sova, så ibland får han sova på mage och så får vi springa lite extra helt enkelt.

Han älskar att amma, men som ni läste i förra inlägget är det verkligen inte en dans på rosor. Dock går han upp i vikt fint, så bara vi kämpar oss igenom de här första månaderna ordnar det sig säkert och blir en bra upplevelse för oss båda till slut… Hoppas. Han har i alla fall ökat i vikt alldeles utomordentligt bra sedan han föddes, över 1200 g på drygt fyra veckor! Urbra, och bvc-tanten tyckte att vi inte behövde oroa oss för att han kräks jämt och ständigt :) Förutom att det är lite jobbigt och äckligt med allt kräks då. Det känns skönt att han går upp bra, då är det värt att kämpa med amningen, annars hade det inte alls känts lika bra förstås.

A är precis som Äpplet väldigt varm av sig, och i sjalen svettas han och den som bär honom helt otroligt mycket. Det är den enda anledningen till varför jag föredrar vagnen varma dagar, för det är lite oskönt att gå runt och svettas sådär. Vagnen gillar han väl sådär, om han inte får sova på mage då förstås… Gick till bvc med vagnen i fredags, och på vägen dit låg han och tittade och var lugn, men på vägen hem låg han och fäktade och flåsade och började till slut gråta och jag fick ta upp honom sista biten hem.

Sömnen förresten, han sover faktiskt riktigt bra de flesta nätter. En bra natt somnar han vid 22 av amningen och får sen sova en timme på J medan vi kollar någon serie. Sen flyttar vi över honom till mitt bröst när jag ligger i sängen, och så sover vi till 01-02 ungefär. Då ammar vi och somnar om efter en halvtimme-timme, och han sover på mitt bröst igen till ca 04.30. Sedan liggammar vi fram till 08 då vi går upp. Den sista biten sover jag inte så tungt, men det är ändå en fullgod sömn tycker jag. Det blir mellan 4-7 timmar varje natt, vilket jag tycker är riktigt bra för att vara så här tidigt i hans liv. Med Äpplet satt jag ju uppe i soffan hela nätterna  och hon sov bara i korta perioder, vad jag minns i alla fall. De nätterna med 4 timmar är jag förstås ganska så opigg dagen efter, men så länge det är varannan natt fungerar det okej. Det är svårt att ta hjälp av J på nätterna, eftersom lillebror bara blir tröstad av bröstet än så länge, men det kommer en tid då han kan hjälpa till också. Vi försöker tänka så båda två, för jag vet att det är tufft för honom att bara kunna lämna bebisen till mig när han gråter, och inte kunna göra då mycket själv. Vagga och trösta fungerar en stund, men det är bara bröstet som tröstar totalt, om man kan säga så. Napp har vi testat, men han får bara kväljningar av den :)

 

20140618-134233-49353120.jpg


3 kommentarer

Amningsproblem

Jag trodde att amningen med lillebror skulle gå bra, om vi bara fick en bra start. Vi fick en riktigt bra start, och första veckan tyckte jag att amningen fungerade bra, mjölken rann till dag 2 och jag tyckte att han var så duktig med att få ett bra tag och så. Men nu, katastrof! Han skriker och får panik vid nästan varje amning, 7 av 1o amningstillfällen slutar med gråt och skrik och han blir liksom aldrig riktigt mätt verkar det som. Jag är helt inställd på att amma ofta och har inget emot att tillbringa dagarna i soffan ammandes, men nu är varje amningstillfälle en skrikfest och vi får alltid avsluta mitt i för att han bara får panik.

Jag blir så ledsen, jag misstänker att han har ont i magen, och precis som med Äpplet känner jag mig så hjälplös och frustrerad. Jag ser ju på honom att han har ont troligtvis, när hans lilla ansikte skrynklar ihop sig. Det är ett helt annat skrik än det han har på skötbordet, som är mer argt… Det gör sådär ont i hela mig av hans smärtskrik, och jag vet inte alls vad jag ska hitta på för att lindra smärtan för honom.

Hoppas hoppas att det snart går över, som det gjorde för mig och Äpplet när hon var två månader ungefär. Då gick allt bara mycket enklare, och vi kunde plötsligt liggamma på nätterna utan problem och hon började sova mycket bättre.


1 kommentar

Tips

20140612-164920-60560089.jpg

Igår upptäckte jag instagramkontot @hejhejvardag, och satt och skrattade för mig själv i soffan när jag ammade. Otroligt hög igenkänningsfaktor! Det finns en blogg också, den kan ni googla för jag orkar inte länka i mobilappen. Mycket roligt!

Och alla de där råden och tipsen och åsikterna alltså, jösses, blir ju knäpp för mindre. De rinner inte av lika lätt som jag trodde, även om jag hanterar det hela något bättre än med Äpplet. Försöker bara tänka mig för så att jag själv inte trillar dit och börjar kasta råd omkring mig…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.