Lina på nya äventyr


1 kommentar

Nu eller aldrig

Det här valet på söndag känns så viktigt och stort. Jag får ångest av att tänka på alla idioter som tänker så fel. Jag blir galen av att se att det finns vänner på Facebook som tänker så där fel, jag har bett dem att säga upp bekantskapen med mig faktiskt för jag har ingenting till övers för folk som dem.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta på. Jag läste feministiskt initiativs partiprogram igår, genom den där länken som cirkulerat på Facebook om vad som faktiskt står där. Jag håller verkligen inte alls med om allt där, men det gör jag förstås inte med något parti. Men vissa saker som stod, verkligen högst märkliga förslag. I en redan perfekt feministisk värld kanske, men nu, nu skapar vi bara ännu fler arga män tror jag. Miljöpartiet ligger fortfarande bra till, Centerpartiet också.

Men det är som Göran Greider skrev i en krönika jag läste för en stund sen, att vi väljer en riktning och inte ett specifikt förslag. Jag försöker tänka så. Men vet inte om valet blir lättare av det heller egentligen. *dunkar huvudet i väggen litegrann bara*


1 kommentar

Rabiata småbarnsföräldrar

Jag är med i flera olika forum (eller fora?) på Facebook, och funderar snart på att gå ur allihop och starta mitt eget. Det ska jag kalla ”Småbarnsföräldrar som inte mobbar andra småbarnsföräldrar som tycker eller lever sitt liv på ett annat sätt”.

Okej om det är direkt skadligt för barnen, men alltså, folk måste verkligen lugna ner sig.


1 kommentar

Tomt och Ergon

20140828-125530-46530865.jpg

Det ekar verkligen tomt med bilder härinne. Instagram har liksom den rollen nu, bloggen får stå för när jag behöver skriva längre. Bjuder på en bild på mig och A i Ergon. Vi slog till på Ergo Baby 360, och är supernöjda. Manducan har vi slitit ut, och redan nu är han för tung för sjalen känner jag. Använder Ergon två- fyra ggr per dag, och den är urskön. A trivs i den också, klagar ibland då han är vaken bara men det är ju förståeligt. Vi använder framåtläget hemma, och kanske kommer vi använda det utanför hemmet när han blir äldre.


3 kommentarer

Tack och magsovning

Tack tack och massor med mer tack för kommentarer på amningsinlägget! Jag är inte deprimerad, men det är tufft. Resonerar väl lite som så att det är en så kort tid som vi ammar, och att det är värt att kämpa för. Även om ryggontet gör att det känns tuffare! Men kanske ännu en god anledning att ”fortsätta börja träna”… Jag kämpar på utan flaskan än sålänge iallafall.

A har börjat vända sig nu, mage till rygg har han kunnat i en-två veckor. Det innebär också att han vänder sig i sömnen och fortsätter sova på mage… Han sover bäst och längst på mage förstås, och jag får springa och kolla att han andas var femte minut. Vill ju inte väcka honom när han sover så djupt och gott, men samtidigt, ja ni vet…


12 kommentarer

Sluta eller kämpa vidare?

Så många gånger den senaste tiden har jag tänkt att nu ger jag upp skiten. Amningen alltså. Vilken kamp det är, och min kropp känns otroligt sliten efter all liggamning. Skrik och gråt hela tiden, oro inför när vi ska iväg nånstans, inte ge sig iväg alls pga amningen, förmaningar till övriga familjen för att de stör vår känsliga yngsta familjemedlem i maten…

Kämpar jag för mycket? Borde jag he upp och testa flaskan? Blir det bättre då ens, eller skapar vi bara fler problem med allt extrajobb som ersättning innebär? Jag känner mig så isolerad av amningen bara. Jag hade sett fram emot att känna mig avslappnad med det den här gången, amma offentligt och vara trygg i det. Istället har det blivit tvärtom, panikkänslor och hjärtklappning inför när han blir hungrig och vi inte har tillgång till ett rum med säng. I enstaka fall har det fungerat, men för det mesta har vi fått packa ihop oss och åka hem snabbt som bara den.

Det skulle kännas så sorgligt att tvingas lägga ner amningen. Jag har mjölk så det räcker gott och väl, och när det fungerar är det förstås världsbäst och mysigt. Men för det mesta är det gråt och ångest, och nu även smärta i kroppen relaterat till jättemycket tid som tillbringas liggandes på sidan. Jag har ont i armar och axlar, höfterna och knäna… Försöker få honom att amma i vanlig sittande ställning minst en gång varje dag, men han får panik så fort jag börjar lägga till honom. Jag har sökt hjälp överallt, bvc, amningsmottagningen, Amningshjälpen, Google… Ingenstans finns en lösning, han går upp i vikt i rasande fart och därför är det inget Bvc vill blanda sig i. Det är bara jag som inte mår bra, på gränsen till deprimerad känner jag mig ibland när det är som värst. Det är så laddat allting, jag vill ju verkligen amma! Men jag kan inte amma under de här omständigheterna tror jag. Fan.


2 kommentarer

Trist

Vet ni hur trist det känns att inte blogga? Jag hade ju tänkt att försöka göra samma uppdateringar om A som med Äpplet, månad för månad. Men jag hinner inte alls med det, jag hinner knappt tänka att jag ska göra det.

Tvåbarnslivet kan säkert vara lugnt för vissa, men för oss är det allt annat än det. Vi hinner bara det mest nödvändiga, allt annat får vänta. A kräver fortfarande liggamning i sovrummet, och all övrig tid vill han vara i famnen eller liggandes på mage med underhållning av oss eller Äpplet. Detta gör att det blir ytterst lite tid över för annat än att vara med honom. Som tur är sover han ju ibland, men på de korta passen hinner man om man har tur med att kissa och diska ett glas.

Nu ligger jag och bloggar trots att han sover efter amning, borde gå och klä på mig. Nu gör jag det.


6 kommentarer

Ofärdiga tankar igen

Läste en debattartikel som Natalia Kazmierska hade skrivit om amning. Kan tyvärr inte länka just nu, men började fundera.

Varför tas alltid amning upp som boven i jämställdhetsdramat? Att amma är det enda som en man inte kan göra med ett barn, allt annat har mannen lika stora chanser att göra som kvinnan har. Vi är skapta att ge vår avkomma mat på det här sättet, varför är det plötsligt så tabubelagt och anses som äckligt?

Varför ska det vara eftersträvansvärt att ha mer typiskt manliga egenskaper än kvinnliga? Varför är hela vårt samhälle uppbyggt efter mäns förutsättningar och åsikter? Hur hade världen sett ut om männen ammade?

Varför är det så ”dåligt” att vilja vara hemma mer med sin familj, och inte känna suget efter karriär och mer pengar pengar pengar?

Det snurrar i mitt huvud av alla dessa tankar, allt jag trodde att jag tyckte är jag inte säker på att jag tycker längre.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.