Det är 2022. Det är sex år sedan jag bloggade på den här bloggen senast. Mycket har hänt sedan dess, bland annat så har bloggen blivit hopplöst ute, tror jag? Kanske är det en bidragande orsak till att jag också plötsligt slutade blogga. Jag läser själv inga bloggar. Min teori gällande det är att det går för långsamt, det händer för lite. Som med de barnprogram från när jag var liten som jag nu försöker visa mina barn. De är så sega att jag själv blir stressad, och ännu värre är det för barnen, som himlar med ögonen och börjar scrolla på sina telefoner igen. Själv sitter jag där och försöker minnas vad jag tyckte var det roliga med Grynets show och Simpor och grodfötter.
Men är det just det som nu gör att jag bara kände ett sug efter att blogga? Skriva något långsamt och på riktigt. På riktigt på internet visserligen, vissa skulle kanske hävda att på riktigt är med papper och penna, ni fattar. Långsamt och utan begränsningar i tecken, utan att man snabbt ska komma fram till själva syftet med texten. Är fullt medveten om att inga kommer att läsa detta (om jag inte gör reklam för att jag bloggat såklart, då kanske några tappra orkar klicka sig hit men sedan se den här enorma textmassan och bara ”orka!” fast ändå vara snälla och läsa klart för att det just är så otroligt längesen jag skrev här och för att ni liksom jag kanske tycker att blogg till och med känns lite exotiskt?), men det spelar nog egentligen ingen roll.
Jag fick panik igår, när jag insåg att jag kanske hade glömt bort både användarnamn och lösenord till bloggen. Men av någon underlig anledning lyckades jag ta mig in utan att jag fattade det själv, så nu är jag här. Jag har varit sjuk ett par dagar och ägnat dessa dagar åt att sjunka in i någon slags livskris tror jag, som nog legat och grott ett tag när jag tänker efter. I och med detta hittade jag bloggen, genom bloggen har jag börjat bläddra genom en massa bilder från förr och allt detta har väckt en massa tankar om vem jag var då, vem jag är nu och vem jag vill vara.
Det är som sagt mycket som hänt. Barnen är så stora. Jag fyller 37 år om en vecka. Så jag är ju också ganska stor, alltså. Jag läser tillbaks i bloggen, och jag inser att en hel del av det jag drömde om och hoppades på tidigare har hänt. Jag bor i ett 50-talshus, jag arbetar fortfarande deltid, jag vågar säga ifrån när jag ser saker jag tycker är fel, jag är för det mesta trygg i mina livsval jämfört med tidigare då ofta vacklade, jag har väldigt lite ångest nuförtiden och jag lyssnar sällan på ångesttankarna när de dyker upp. Jag har två fantastiska barn och jag och J är fortfarande gifta och har det bättre än vi någonsin haft, vi har inte vuxit ihop utan vuxit tillsammans och är på en väldigt bra plats i livet. Vi trivs med våra arbeten, barnen mår bra. En massa saker som ligger utom vår kontroll har också hänt och som påverkar oss i allra högst grad. Det har varit en pandemi där livet och världen som vi känner den pausades, som nu är på väg att försvinna men som jag tror har påverkat alla som lever nu. Det är en pågående klimatkris, jag är inte en pessimist men däremot en realist och jag förstår vart den kommer att leda oss. Det är krig i Europa igen, i februari i år invaderade Ryssland Ukraina och det kändes och känns ofattbart. Jag upplever att världen just nu känns bräcklig, på många olika sätt. ”Den mörka sidan” kryper närmare och närmare på något sätt.
Vad ska det här bli för något då? Ja, inte vet väl jag. Livskrisen är ju en del. Jag läste ju också min gamla blogg och tyckte att jag var rätt fyndig och att det var fint att läsa om saker som hänt förr, följa hur det blev. Jag är människa med ett exceptionellt dåligt minne tydligen, och bloggandet (och instagram för all del) hjälper mig att minnas saker som faktiskt verkar ha raderats ur hjärnan. Långsamheten också ja! Jag kände ett behov av att sakta ner mig själv, livet rusar verkligen på och jag försöker klamra mig fast. Kanske blir det här bara ytterligare ett stressmoment, eller kanske blir det ett sätt att stanna upp. Vi får se.
Lina på nya äventyr 